En god, tolerant icke-rasistisk person förväntar sig samma beteende från och ställer samma krav på alla människor oavsett religion, sexuell läggning eller etniskt ursprung eller socioekonomiskt ursprung. Sådan är inte jag. Jag väntar mig inte alls att alla ska vara lika – ”ha lika värde” – utan är mycket selektiv vilket väl betyder särbehandlande och diskriminerande.

I själva verket är nog alla människor sådana som jag trots allt politiskt korrekt trams som låtsas motsatsen. Tänk dig själv när du ska gifta dig eller välja en affärspartner eller bara hitta en sittplats på tåget. Sådana val är grannlaga processer som aldrig styrs av någon statlig värdegrund. Troligen skulle många få skaka galler ganska länge om staten fick reda på hur folk i allmänhet, i varje fall jag, gör sina val.

Till exempel skulle jag laga mina skor. På vägen till jobbet finns två skomakare. Vad jag kan bedöma är båda lika tekniskt skickliga. Båda är från Mellanöstern. Den ena har emellertid visat särskild interkulturell kompetens och affärsmässigt sinnelag genom att fråga mig: ”Är du med i momsen?” Det visade sig att man hos honom slapp momsen om man inte anslutit sig till momsprojektet utan i stället betalade kontant. Det var ett lockande anbud som jag bara med yttersta självövervinnelse avvisade. Jag insåg att om momsen inte hamnade i min plånbok så landade den i hans. Staten skulle i vilket fall bli blåst.

Sedan framkom det sig att personen som jag hamnat bredvid på tåget var ett Jehovas vittne som tyckte att jag skulle gå med i hans klubb. Det tyckte inte jag. Jag kanske i namn av de olika religionernas lika rättigheter borde ha inhämtat offert från olika trosriktningar inklusive Humanisterna, som representerar ateismen, och först därefter tackat nej till jehovavittnet och flyttat mig till en tom plats i tåget. Men det gjorde jag inte. Jag dröp av direkt utan att ge hans religion en ärlig chans. Samtidigt betalar jag flera tusen per år till Svenska kyrkan utan att besvära den sekten ett dugg mer än Jehovakyrkan. Här kan man snacka om missgynnsamhet och särbehandling. Fast allas lika värde kanske inte gäller religioner? Kan mana då fritt uttala sig nedlåtande om någon av dem?

Jag hade gjort sammalunda om mannen varit muslim. Om han emellertid varit judisk rabbin med kippa och diskreta tinningslockar hade jag gärna suttit kvar och diskuterat om Sveriges palestinapolitik är antisemitisk eller något annat angeläget ärende. Men hade jag inte kunnat hitta något lika intressant att diskutera med en muslim? Kanske, men erfarenheterna förskräcker. Mina försök att fördjupa mig i praktiserande muslimers religiösa tänkande är visserligen begränsade till försök att samtala med taxichaufförer som tillbringat decennier i Sverige utan att kunna tala begriplig svenska. Jag har kanske inte gett dem en hygglig chans. Men vore det inte rasistiskt av mig att inte räkna med att de skulle kunna kommunicera? Hur mycket ska jag behöva ge efter på mina normala krav på människor för att inte bli stämplad som rasist?

Sedan kommer det någon och frågar om jag vill se en mer eller mindre välkomnande svensk migrationspolitik. Då tänker jag på att jag läst i en statlig utredning att en genomsnittlig invandrare kostar 74 000 kronor om året för skattebetalarna. Det blir under vederbörande invandrares livstid åtskilliga miljoner beroende hur man kalkylerar räntan men i vilket fall som helst är det en avsevärd avgift. Det står inget i den statliga värdegrunden om sådana ekonomiska komplikationer av invandringen men det är, som jag ser det, en relevant aspekt för oss skattebetalare som ska ta fakturan.

Jag förväntar mig, naiv anhängare av traditionell svensk kultur som jag är, att människor som lever i Sverige ska sätta en ära i att stå på egna ben och försörja sig själva eller i varje fall, ty det kanske existerar situationer där detta må anses övermänskligt hårt, att göra sitt bästa för att försöka. Samtidigt vet jag av internationella erfarenheter att denna uppfattning inte gäller överallt. Den gäller inte ens fullt ut i Sverige. Tidigare sa folk att ”de inte ville ligga det allmänna till last”, men numera har talesättet alltmer fallit i glömska. Det finns alltså olika kulturer som enligt min uppfattning har olika värde om man ser det i en vanlig skattebetalares praktiska perspektiv. Det går inte att fatta beslut baserat på den statliga värdegrunden. Men om man avviker från värdegrunden är man rasist och därför tror jag att nästan alla är rasister.

Enligt den statliga värdegrunden har alla människor lika värde vilket utan tydlig argumentation översätts till att alla kulturer och deras föreställningsvärldar har lika värde. Om man har någon annan uppfattning är man rasist.

Jag gillar inte kulturer som inte respekterar det bondsvenska kravet att varje medborgares första strävan ska vara att ta hand om sin egen försörjning utan i stället tolererar att deras anhängare lever på andras bekostnad. Det betyder att jag inte anser alla kulturer ha samma värde.

Många skulle därför säkert hålla mig för rasist.