ANDERS LEION: Nittonde avsnittet av självbiografin – ”Det kom inget avgörande”

Detta är avsnitt nitton av Anders Leions självbiografi, som omfattar de första 24 levnadsåren, från 1939 till 1963. Berättelsen kommer att fördelas över 20–30 avsnitt.

Resten av tiden i Berlin förflöt i något slags trög tråkighet. Bent och jag satt nästan varje kväll i en bar vid Bahnhof Zoo. Jag kommer ihåg att vi pratade mycket, men inte vad vi pratade om. Samtalet skedde väl utan något större engagemang från något håll. Också denna samvaro blev till rutin.

Ett avbrott kom när alla utländska praktikanter bjöds på en utflykt till München. Vi åkte dit i buss och åkte sedan runt i samma buss. Bent och jag köpte vattenpistoler. Vi satt närmast varsitt fönster på motsatt sida av mittgången. Vi hade full kontroll av gaturummet. I gatukorsningarna stod poliser och dirigerade trafiken. När vår buss passerade dem prickades de av Bernt eller mig, beroende på vem som hade polisen närmast sig. De ryckte till, förvånade, men förstod aldrig varifrån vattenstrålen kom.

På kvällen drack vi öl ur väldiga krus, framburna av armstarka, ofta också barmstarka servitriser. På väg mellan två lokaler passerade vi ett torg i Schwabing som pryddes av en springbrunn i flera våningar. Jag slog vad om 50 mark att jag skulle kunna klä av mig naken, klättra högst upp och ned igen, utan att bli tagen av polisen. Jag lyckades. 50 mark var en ansenlig summa för oss, den gången.

Kvällen slutade i en liten trehjulig Isetta. En av våra tyska värdar körde mig till ett för mig fortfarande okänt mål. Jag undrar var vi var någonstans.

Så, plötsligt, måndagen efter söndagen den 13 augusti, försvann en fjärdedel av varuhusets anställda. De var inlåsta i det Östberlin där de hade sina hem. De hade varit gränsgångare. Nu stängde den nybyggda muren dem inne i Öst.

Stämningen var spänd och alla väntade på, fruktade något slags fortsättning. Konstigt nog kunde verksamheten fortsätta utan större besvär på varuhuset.

Redan på tisdagen försökte ett gäng av oss praktikanter ta sig över till Öst. Alla kom inte över, bara vi skandinaver tilläts passera. Vi tog oss över vid den snart så berömda Checkpoint Charlie.

Överallt fanns det soldater. De var så unga. De såg rädda ut, mycket mer spända än vi ungdomar på besök. Överallt fanns det också män i mörka kostymer. Försökte vi stanna och ta oss närmare murbygget kom de fram och sa till oss att cirkulera.

Det fanns inte många andra än soldaterna och dessa kostymklädda män på gatorna. De få östtyskar som rörde sig ute på gatorna undvek oss. Det fanns inte så mycket att göra. Vi tog oss tillbaka med S-bahn, tåget ovan jord. Vi steg av vid

Bahnhof Zoo, som blivit något av ett hemvist för oss.

S-bahn drevs av myndigheterna i Öst och var nu bojkottat av västberlinarna. Det visste vi väl om, men trodde inte att det skulle ha någon betydelse. Det hade betydelse. Vi höll på att bli lynchade. Upprörda arbetare samlades i en stor klunga runt oss. Vi försökte tala med dem och de lugnade sig. Vi fick passera: ”De är utlänningar, de vet inte vad som gäller. Låt dem gå!” sa en äldre man.

Efter någon vecka anordnades ett stort torgmöte. Willy Brandt talade. Jag hade svårt att höra vad han sade. Det var ett par hundra tusen åhörare sammanträngda och jag stod i massans utkant. Men jag kände stämningen. Den låg som ett tungt åskmoln över torget. Massan vaggade som en enda jättelik kropp fram och tillbaka, väntande på något utlösande, befriande. Jag hade lite av den känsla som hästarnas böljande rörelse i stallet på vägen till skolan en gång gett mig. Det var något stort, främmande och lite farligt, en bild av rädsla och en förväntan om någon avgörande förändring eller räddning

Det kom inget avgörande. Berlinarna, både de i väst och de i öst, fick vänja sig under många år. Den långa väntan upplöstes först vid murens fall.

På hemväg från mötet, under en lång promenad genom staden, kände jag mig betryckt och samtidigt frågande. Vad betydde det där mötet? Var deltagarnas tydliga rädsla berättigad? De, som hade hotet alldeles intill sig, och som under många år varit tvungna att leva med och anpassa sig inför hotet österifrån – de måste väl bättre kunna bedöma läget än jag och de andra praktikanterna – och alla vänsterinriktade ungdomar hemma i Sverige?

Jag hade aldrig varit lockad av den världsbild som var den gängse i Clarté och i andra vänstergrupperingar, snarare hade jag sett på deras uppfattningar med road överlägsenhet. Framförallt hade jag tyckt att deras övertro på politikens möjligheter, till exempel deras tro på planekonomin, var barnslig och befängd.

Nu var jag inte lika road längre. Nu var jag bekymrad, och faktiskt, lite rädd. Kanske inte lika påverkad som tyskarna. Men det ord inte kunnat åstadkomma, det åstadkom det känslomässiga trycket från massan som tyst hörde på Willy Brandt.

Gång på gång försökte enskilda östtyskar ta sig över till väst. Vissa lyckades, andra inte. Sixten var inblandad i ett flyktförsök. En arbetskamrat till honom, en gränsgångare, som alltså bott i öst men arbetat på Försäkringskassan i väst, förstod att han skulle bli straffad. Nu, när muren fanns, vågade myndigheterna i öst hämnas på gränsgångarna. De sågs som förrädare. De hade västs höga löner och östs låga hyror – och de kunde växla svart och få ännu bättre standard.

Någon kläckte idén att man skulle skaffa ett pass från ett västland, med ett foto som liknade Sixtens arbetskamrat. Man fick tag i ett sådant, men i sista stund, när Sixten farit över för att överlämna passet, ångrade sig arbetskamraten. Han vågade inte.

Sent i augusti återvände jag till Stockholm och studierna i Handelshögskolan. Jag höll god fart. Under vintern stökade jag undan en del småtentor. På våren gick jag på Torsten Gårdlunds tvåbetygsseminarium och fick i uppgift att utifrån ett par doktrinhistoriska böcker skriva om risk. Det gick att begränsa till hanterliga proportioner, men jag hamnade ändå i tidsnöd. Skolan tillhandhöll en utskrifts- och kopieringstjänst. Den behövde ett par veckor på sig. Det hade jag inte tid med; jag hade bara en vecka på mig. Jag satte igång att knacka ned uppsatsen på stenciler. Det tog några dagar. Så måste jag ha tag i en stencilapparat.

Jag lånade SSU-distriktets apparat. De hade sin lokal på Upplandsgatan, inte långt från det rum jag hyrde i rivningshuset på Drottninggatan, mitt emot Observatoriekullen.

Nu gav jag mig iväg med mina stenciler under armen. Det var kallt och blåsigt ute, men inne i SSU-distriktets trånga lokaler var det varmt. Mycket folk kom och gick och många stannade en kortare eller längre stund. Jag kunde ändå arbeta på, trots trängseln. Jag hade under en vecka sovit mycket lite, för att hinna med uppsatsskrivandet. Jag stod vid apparaten, vajande av trötthet och flamsig och pratsam, som jag alltid blir när jag är uttröttad.

En flicka, som jag stött på någon gång tidigare, gick förbi. Henne hade jag sett och kommit ihåg. Hon var ljushårig, kortväxt och med ett leende som samtidigt var både uppkäftigt och lite generat. Hon var medlem både i Clarté och den socialdemokratiska studentklubben. Det ansågs icke önskvärt från socialdemokratiskt håll. Själv var jag bara medlem i studentklubben.

Jag, som hade trott mig vara syndikalist och hade läst Arbetaren under gymnasietiden och beundrat Dagerman, jag hade blivit socialdemokrat. Hur hade det skett? Det hade skett av misstag. Dagen efter första maj bad lägenhetskamraten som allmänbildade sig mig följa med till Sopis, Socialinstitutets lokaler, för att hjälpa honom att städa efter festen kvällen före – som jag inte hade varit på. Städandet var inte så påfrestande. Det var roligt att göra tillsammans med andra. Och den kvinnliga ordföranden var trevlig. Jag blev medlem.

Därför kunde jag nu stå och dra fram min uppsats i SSU:s lokaler. Och därför gick den här flickan, Rita H., förbi mig. Hon såg på mig, knyckte med huvudet bakåt, log och sköt fram brösten. Och hon vände och gick förbi en gång – och en gång till. Jag kunde inte fly. Jag måste få tillräckligt många uppsatser färdiga.

Till slut står hon alldeles intill mig. Hon låtsas försöka läsa på bladen som rullas fram. Hon har en lång, vit tröja på sig. Och jag undrar: hur kan hon ha den på sig i den här värmen? Nu står hon så nära att hennes värme förs över till mig. Jag svettas.

Jag förstår inte hur jag lyckas få mina uppsatser klara, men det går. Hon hjälper mig att nita ihop sidorna. Hon följer mig hem till lägenheten och det är som en fortsättning på jobbet.

När hon klätt av sig fortsätter hon att le, nu inte uppkäftigt och lite ansträngt, utan lugnt och segervisst. Hon vet vad hon har att bjuda. Hon vet dess värde. När jag böjer mig ner över henne sträcker hon upp armarna och: Kyss mig då! Sedan fortsätter rörelserna av sig självt. För första gången har jag något nöje av det.

Jag fick bra betyg på uppsatsen.

Anders Leion