PATRIK ENGELLAU: Till meritokratins lov

Tesen om alla människors lika värde är mycket farlig. Rätt tillämpad kan den ge ett samhälle väldiga framgångar medan den feltolkad och missbrukad kan leda till sönderfall. ”Vi anser det självklart att alla människor är skapade lika” står det i USA:s självständighetsdeklaration från 1776 och sedan dess har jämlikhetsprincipen varit västerlandets ledstjärna (i varje fall i högtidliga ögonblick och kanske inte riktigt när det gällde Nordamerikas slavar men jag hoppar över komplikationerna för att koncentrera mig på principfrågan).

Deklarationsförfattarna ansåg att alla människors lika värde var självklart. Menade de allvar och vad betydde det i så fall? Det är svårt att föreställa sig något annat än att deras utgångspunkt var den kristna uppfattningen om att Gud älskar alla människor lika mycket. De amerikanska grundlagsfäderna var för det mesta deister vilket innebär att de menade att Gud hade skapat världen men sedermera slutat lägga sig i skapelsens vidare öden.

Gud hade också, förklarade de, utrustat människan med vissa ”oförytterliga rättigheter, bland annat liv, frihet och strävan efter lycka”. Mer specifikt än så förklarade de sig inte. Det strategiska ordet i denna sentens är, vad jag kan förstå, ”frihet”, alltså en frihet som likt Guds kärlek bara finns och inte (annat än i undantagsfall som när någon ska fängslas för mord eller bokföringsbrott) kan upphävas. Likhet och frihet är alltså grundprinciperna. ”Broderskap” la fransmännen till i samband med sin egen revolution tretton år senare varpå devisen blev ”Frihet, jämlikhet och broderskap”.

Det sägs att det var idealisten och giljotinisten Robespierre (bilden) som kom med tillägget om broderskap i syfte att understryka att staten hade ett slags folkhemsuppdrag att rätta till utfallet av likhetens och frihetens verkan om det inte överensstämde med olika ivrares förhoppningar. Broderskapet var, vad jag kan förstå, den lönndörr varigenom de vådliga tillämpningarna av likavärdesprincipen kunde slinka in.

Likhet betyder att alla människor ska ha samma rättigheter att tävla om attraktiva resurser, till exempel högbetalda jobb och ärofulla titlar. En sådan tanke ligger bakom sådant som fri skolutbildning så att ingen ung medborgare ska berövas startchanser för att föräldrarna inte haft råd med skolavgifter.

Men likhet medför inte nödvändigtvis att det blir några förbättringar i samhället. Likhet leder inte till ekonomisk tillväxt och nya mediciner, hushållsapparater och transportmedel men det gör frihet. Friheten att tänka nya tankar, att yttra dem inför andra människor, att förverkliga dem genom fri företagsamhet, sådant gör att samhället kan utvecklas och det var just för detta ändamål som västerlandet inrättades även om detta aldrig riktigt uttalades i förväg så det kan hända att jag bara lite ohistoriskt klistrar på ett passande ändamål i efterhand.

Likhet och frihet betyder meritokrati, att var och en ska kunna slingra sig fram till den plats i tillvaron där hans förmågor kommer till bäst användning och att inget annat än personens egen kompetens ska avgöra vem som får en tjänst. Det sena sjuttonhundratalet uppfann meritokratin eller också är det rättare att säga att västerlandet vid det laget stadfäste meritokratin som ledande princip. Tidigare hade resurser fördelats enligt andra system, till exempel ståndsprivilegier och ståndsskyldigheter. En adelsman och en livegen hade olika rättigheter oavsett kompetens. Därför var det en märkvärdig och stor sak när den svenske kungen Gustav III i Förenings- och Säkerhetsakten 1789 helt sonika och utan blodspillan – utom vid hans egen och hans mördares död lite senare – avskaffade adelns ståndsprivilegier. Historien – eller om det var Hegels världsande – hade gjort kungen till sitt verktyg.

Men nu kommer broderskaparen Robespierre med sina förledande propåer. Han säger att meritokratin inte är rättvis och att den bryter mot människornas lika värde eftersom – se själv! – den ene kanske tjänar femtio gånger mer än den andre. Därför vill han rätta till den naturliga och fördelaktiga ordning som gör att nobelpris delas ut till värdiga medicinforskare och inte till någon som ska ha kompensation för en taskig bakgrund eller för att hans förfäder var förtryckta. Robespierre vill att vi ska ta hänsyn till andra faktorer än den rena kompetensen hos pretendenterna. Därmed vill han att vi ska skjuta oss i foten och glömma bort de arrangemang och den människosyn som skapat våra framgångar.

Ett område där vi i Sverige aldrig gett utlopp åt meritokratin är politiken. Där röstar vi på okända personer som någon satt upp på en lista. Om folket då har tur och politiken inte har för mycket att säga till om så kan det gå bra i alla fall. Men nu har vi inte tur och nu har politiken för mycket att säga till om. En olycka för Sverige att vi inte ens har system för att skicka kompetent folk till att styra landet. Titta på våra statsråd, ett efter ett, och bedöm om de kan ha blivit tillsatta för sin kompetens att styra landet.

Patrik Engellau