ANDERS LEION: Sextonde avsnittet av självbiografin – ”Jag valde Frankrike”

Detta är avsnitt sexton av Anders Leions självbiografi, som omfattar de första 24 levnadsåren, från 1939 till 1963. Berättelsen kommer att fördelas över 20–30 avsnitt.

Jag hade försökt få ett stipendium till USA, men misslyckats. Kaptenens vägran att rekommendera mig tror jag inte hade så stor betydelse. Kanske talade jag inte tillräckligt bra engelska, även om jag hade klarat den svenska granskningen.

Det var för sent att söka sig till något universitet. Jag bestämde mig för att vikariera som lärare, spara pengar och åka utomlands, i Europa. Jag bodde hemma hos föräldrarna, som nu flyttat till Köping, och tog vikariat i stadens skolor och på orter runtom.

Jag hade många klasser av olika slag. Trevligast var en hjälpklass. Vi hade mycket roligt ihop. På roliga timmen läste jag Djur som inte av Beppe Wolgers. Alla skrattade. Jag mest. Eleverna kanske mest åt mig. Alla elever var så glada och positiva. Efter en frukostrast – så hette lunchen – kom en flicka, en tvärhand hög, och förkunnade glatt att maten varit så god. Hon hade stoppat i sig fem färsbiffar. Otroligt.

De flesta skolor jag arbetade i var organiserade på samma sätt som de skolor i vilka jag själv varit elev. Det fanns undantag. I Kolsva hade man redan infört Grundskolan, även om den övergångsvis kallades Enhetsskola. Det stod omedelbart klart för var och en som satte sin fot på skolområdet. När rektorn försökte ta sig från rektorsexpeditionen till någon av byggnaderna med klassrum omringades han av högstadieelever, pojkar, som slog en ring kring honom och låtsades vilja resonera med honom. Först när det behagade dem tilläts han gå vidare.

I korridorerna läckte det ständigt ut skrik och annat oväsen från klassrummen. Värst lät de från de kvinnliga lärarnas lektioner.

Jag klarade mig. Jag slogs, men på ett för mig ofarligt sätt. Jag tog fram bråkstakarna till katedern, vände på dem så de hade ansiktet mot klassen, höll hårt om deras hals och klämde till, mycket hårt. De kunde inte spela oberörda. De blev snabbt mycket spaka. (Senare, när jag arbetade på LO:s utredningsavdelning kom en av dessa pojkar dit. Han var aspirant på UD och skulle praktisera på LO. Han kände igen mig. Utan tvekan förklarade han att han, och många andra, gillat mina metoder. Det var skönt att slippa det stök och den oreda som rått tidigare).

Jag undervisade en klass med enbart flickor i engelska. Lektionerna hölls i en gammal villa en bit ifrån de andra skolbyggnaderna. Det var vårvinter.

Solen skiner och luften är gnistrande klar. Jag kommer halkande över den isbelagda gården mot villan. På trappan står redan flickorna och väntar. ”Den du, den skulle man ha i sängen”, säger en av dem glatt leende mot mig.

Någon vecka senare levererar polisen henne till skolan. De hade hittat henne i hamnen i Västerås.

I Kolsva träffade jag och lärde känna en av de kvinnliga lärare som mobbades av eleverna. Uppvuxen i Säffle, försiktig och tillbakadragen, var hon en perfekt måltavla. Hon blev den första jag kom att ligga med. Varför det blev hon vet jag inte. Kanske därför att hon var lika borttappad och ofarlig som jag? Samlagen var inga direkta fullpoängare. Jag har inget särskilt minne av dem, men naturligtvis kommer jag ihåg henne, Anita, och samvaron med henne. Hon var ängslig och angelägen om att eleverna inte skulle få reda på vårt förhållande, vilket de givetvis snabbt vädrade sig till. Mig försökte de genera med det, men jag lyckades spela tillräckligt oberörd och käfta så otvunget med dem att de bara försökte en gång. Det var nog värre för henne. Hon sa ingenting om det.

Det började bli vår och jag tyckte jag hade tillräckligt mycket pengar för att åka utomlands. Jag valde Frankrike. Valet var sista länken i en lång, osannolik händelsekedja.

Den börjar vid en milstolpe, ett minne som är från en Nyköpingsgrannes berättelse.

Han, Alfred, föddes i en liten by, La Gacilly, i Bretagne. Han var ung under det trettiotal då den politiska oron, också i Frankrike, var så stor att vänstern och högern slogs på gatorna. Inte ens det lilla La Gacilly var förskonat.

När kriget kom var han under militär utbildning. Regementet där han utbildades skickades direkt till fronten. Vid uppgörelsen med tyskarna var det meningen att regementet skulle demobiliseras. Man beslöt istället att gå över till gerillakrig. De gömde sig i skogen och skaffade sig mat genom att skjuta vildsvin md k-pist. Snart var de ändå tvungna att ge sig. Som straff skickades alla i regementet till Nordnorge för att bygga på Blodsveien, som var ett straffarbete avsett att ta livet av fångarna. De som inte kunde klara slitet på vägbygget placerades i älven och fick stå där tills de frös ihjäl.

De kom fram till Norge mitt i vintern och lastades ut på kvällen. Den första natten fick de tillbringa i sträng kyla, sittande på torget i Trondheim. För att de inte skulle kunna fly fick de lämna ifrån sig sina skor. De satte sig i en stor ring med fötterna placerade på den framförvarandes rygg.

Alfred och en kamrat lyckades efter en tid fly. Det var en klassisk flykt med hjälp av en karta, som den franske konsulns fru i ett bröd smugglat in i lägret. De gav sig i väg österut, upp på fjället. De gick i dagar och var till slut osäkra på var de var. En skidpatrull kom emot dem. De visste inte om det var tyskar eller svenskar, men var för trötta för att försöka komma undan. De väntade. Patrullen förde dem till en liten stuga där de fick kaffe och wienerbröd. De var i Sverige.

Han internerades. Vid krigsslutet fick han stanna kvar, om han ville. Det ville han. Han fick välja var han ville bo. Han ville bo vid kusten och på kartan pekade han på en liten stad, Nyköping. Han blev vår granne, på samma våningsplan. Han blev aldrig svensk, förstås, fastän han gjorde vad han kunde. Han lärde sig språket bra. Han hade ett bra jobb. Han var utlärd målare man hade svårt at få arbeta i Sverige. Facket satte stopp för honom, men sedan det visade sig att han kunde boasera fick han börja arbeta. Ingen annan i Nyköping behärskade det.

Delvis därför intresserade jag mig för franskan och studerade frivilligt tillsammans med eleverna på latinlinjens nyspråkliga gren, för att få fler timmar undervisning. Under militärtjänstgöringen tog jag en brevkurs för att fylla ut fritiden. På våren, strax före hemförlovningen, tenterade jag för gymnasiets mest omfattande kurs.

Sedan jag vikarierat som lärare ett drygt halvår bestämde jag mig för att på våren och sommaren gå en kurs vid en skola i Rambouillet utanför Paris. Jag gjorde upp med Alfred att jag, sedan skolan slutat, skulle vänta på honom i Paris, och tillsammans med honom och hans familj besöka och bo hos hans mamma i La Gacilly.

Det var en privat skola med affärsidén att kunna erbjuda längre kurser med helinackordering, till låga avgifter. Det var också en lågbudgetverksamhet: maten var knapp och inte särskilt god. Sovsalarna var kalla. Men undervisningen var bra. Eleverna var företrädesvis nordbor, men också av andra nationaliteter, övervägande tyskar.

Ofrånkomligen blev det en tät samvaro. Vi umgicks ju både under lektionerna och på fritiden. Ofta, så ofta vi tyckte vi hade råd, satt vi vid en vägkrog. Edith Piaf sjöng gång på gång Milord. Långtradarchaufförerna åt ordentliga mål, vi något billigt för att stilla hungern efter skolans påvra mat. En gång beställde vi ostbricka. Vi åt upp all den ost som frikostigt ställdes fram till oss. Det var visst inte meningen. I fortsättningen fick vi bara en liten ostbit.

Jag förälskade mig i en söt tyska i min ålder. Hon var vänlig mot mig men hämtades nästan varje eftermiddag upp av en äldre herre i sportbil.

Skolan slutade en bit in i juli. Jag tog mig till Paris. Jag liftade med en familj i en stor Renault Megane. Framför oss hade vi en stor timmerbil. Timret var tydligen lite spontanistiskt lastat. Plötsligt lossnade ett grovt och långt timmerstycke från det översta lagret på lasten. Timret kom stegande mot oss, roterande kring sig självt, klivande på ändarna. Det klev också över vår bil. Vi stannade inte ens. Det bortsprungna timret var inte vår sak. I Paris bodde jag på ett ytterligt billigt hotell i Montmartre. Det kostade fem franc natten. Det hade faktiskt rinnande vatten, men ingen dusch eller wc, förstås.

Anita, min väninna från skolan i Kolsva, reste till mig. Det var inte så lyckat. Vi var ganska ledsna båda två, när vi skildes.

Sedan jag lämnat av henne bjöd jag mig själv på en rejäl lunch trots att min kassa var nära noll. Jag satt på ett litet, soligt torg och stirrade ned på biffen, den friterade potatisen och salladen. Maten höll tyst. Den hade inget att säga mig.

Jag släntrade långsamt genom staden. Den hade inte heller något att säga mig. Resten av tiden i Paris förgick på samma sätt.

Anders Leion