ANDERS LEION: Tionde avsnittet av självbiografin – ”Sedan den dagen var pojkåren förbi”

Detta är avsnitt tio av Anders Leions självbiografi, som omfattar de första 24 levnadsåren, från 1939 till 1963. Berättelsen kommer att fördelas över 20–30 avsnitt.

Det var nog ändå inte själva skolmiljön som var så ny och okänd att den ledde till ett slags förvirring. Det var flickorna. Plötsligt blev de inte bara ointressanta och irriterande. De blev intressanta och irriterande.

Jag har ett minne från tiden före skolan. Jag kan alltså inte ha varit äldre än 5–6 år. En förmiddag rundade jag ett hörn på huset och kom till gaveln vänd mot fjärden. I solen på en sten satt en flicka, ungefär lika gammal som jag. Jag blev alldeles betagen. Jag gick fram till henne och strök henne över kinden. Hon såg upp på mig och sa: ”Du får inte göra så!” Men hon log.

Hon försvann strax därpå; familjen flyttade. Men jag har inte glömt henne. Det är fortfarande så tydligt för mig: Hon ensam i solskenet. Hennes leende.

Vad var detta? Jag hade inte lagt märke till henne tidigare. En förälskelse? Den var i så fall mycket snabb. Den kom som en blixt, samtidigt som jag rundade hörnet och såg henne vid gaveln. Kanske var hon förälskelsens idé?

I realskolan var det annorlunda. Det var inte fråga om någon förtrollning, snarare ett irriterande besvär. Den första flicka jag såg och fortsatte att spana efter var kanske intresserad av mig, eller hade kanske kunnat vara det. Men hon tyckte att jag var för barnslig och bråkig. Det talade hon om för mig.

Ändå var mitt intresse för henne ganska svalt. Det irriterade mig inte. Värre blev det efter ett besök på Gröna Lund. Vi gick dit allihop. Birgitta, jag och föräldrarna. Vi stod på planen framför scenen. Någon hade sjungit eller spelat eller gjort något annat som jag glömt.

Då kommer ett tiotal flickor ut på scenen. De är alla i samma ålder, klädda i samma kläder: små, tunna blusar och mycket korta kjolar. De rör sig på samma vis. Redan deras första rörelser, deras första steg är uppseendeväckande. För mig. De dansar alla samma turer, följer samma enkla mönster.

Så vänder de ryggen till publiken – och böjer sig fram. Alla deras bakdelar pekar rätt ut. Det drabbar mig hårt. Något slags het magma rör sig i mitt inre. Jag har svårt att behålla balansen. Jag har ingen aning om vad som hänt, men jag förstår att det är något farligt som måste hållas hemligt.

Sedan den dagen var pojkåren förbi. Inget var längre enkelt. Varje situation försågs med dubbel, men skakig botten. Var man inte försiktig trampade man ner sig och försvann en våning ned.

I parallellklassen under realskolans fyra år fanns en flicka som var mycket duktig tecknare. Hon var också, liksom jag, intresserad av att läsa. Vi hade en gemensam timme för att några av oss skulle få hålla föredrag. Jag talade om Tvillingdeckarna. Hon lyssnade. Efteråt kom hon fram till mig och ville prata. Det kunde jag inte. Jag blev förstummad av hennes stora bröst. Jag tyckte de anföll mig. Jag lutade mig ut genom ett fönster och låtsades vara upptagen av ett samtal med några grabbar utanför. När jag vände mig in mot skolkorridoren var hon försvunnen. Jag var besviken – och lättad.

Hon hade en sådan kropp att inga kläder kunde dölja hennes yppighet. Annars hade flickorna tråkiga, rymliga kläder. ”Vilka tantkläder!”, sa min fru när hon såg ett klassfoto från den tiden. Hon gick i skolan i en annan stad, i en annan tid. Då klädde sig flickorna annorlunda och de hade fått p-piller. Ändå är åldersskillnaden oss emellan bara nio år.

Jag är tacksam att de var inneslutna i sådana puppor. Det gjorde skoldagen lite lättare. Fast flickorna och deras kroppar var inte bara något plågsamt. Det kunde vara roligt också att betrakta dem. En flicka hade så yppiga lår. Det tyckte jag om.

Men oftast var könet ett hinder och en plåga – mest, men inte bara, psykiskt. På den tiden dansade man ännu pardans. I dansskolan fick jag problem. Jag hade ständigt erektion och var rädd att det skulle märkas. Det märktes förstås.

Det var ändå ett framsteg att jag vågade gå i dansskola. Något år tidigare skulle man, för första gången, dansa parvis på klassfesten. Jag blev alldeles paralyserad. Hålla i en flicka när alla såg på? Jag smet in till en annan klass som ägnade sig åt att lyssna på jazz och gömde mig där. Jag fick bannor av klassföreståndaren för att jag avvikit.

Men nu var det faktiskt också ett nöje, inte bara ett besvär orsakat av det ihärdiga ståndet. Dold i dansens rituella rörelse kunde jag få hålla i en flicka och kanske också få en kind mot min.

Varför gick jag i dansskola? För att få hålla i en flicka, förstås. Men det hade jag svårt för, samtidigt som det var eftersträvansvärt.

Femtiotalet hade fortfarande många utedansbanor, inte bara de som fanns i Folkets Park. En vacker sommarkväll tar jag mig ut till ett ställe med en enkel bana, och just inget mer. Solen lyser fortfarande när jag cyklar dit. Runt dansbanan står redan folk, ensamma och i klungor, och ser på de få par som rör sig på dansgolvet. Det blir sedan fler och fler som går upp på banan och snart trängs de med varandra.

Jag står hela tiden nedanför den upptimrade banan. Jag ser med avund och längtan på de dansande. Jag har inte sett någon som jag särskilt gärna vill dansa med. Och egentligen vill jag väl inte heller dansa. Jag vill bara vara med. Det är jag inte.

Flera gånger kommer en gammal klasskamrat förbi, dansande närmast räcket invid den plats där jag står. Jag har inte sett honom på flera år. Han stannade kvar i folkskolan när jag flyttade till läroverket.

Nu ser han ner på mig, lite roat överlägsen, varje gång han dansar förbi. Han blick säger, tycker jag: ”Vad säger du nu då?”

Jag står kvar och ser på en lång stund, kanske mer än en timme. Sedan tycker jag det är pinsamt att stå ensam utan att dansa. Det finns äldre pojkar som inte heller dansar, men de står i alla fall i grupp och har cigaretter och flaskor att ägna sig åt.

På hemväg, i den ljusa sommarkvällen kommer jag ihåg mina cykelturer på kvällarna hem från arbetet i Lidköpings porslinsfabrik. Då var jag trött med glad. Nu är jag utvilad men nervöst förvirrad i kroppen. Jag trampar på i det låga motljuset från solen och ser inte mycket av naturen omkring.

Jag var kanske sent utvecklad eller kanske var det bara ett uttryck för min lust eller tvånget att mest hålla mig för sig själv – men jag visste mindre om könet än mina klasskamrater. ”Vem brukar du taja tillsammans med”, frågade en klasskamrat. ”Och var, och när”, frågade hans kamrat.

Jag såg tydligen så frågande ut att de lät ämnet falla. Men jag fortsatte att tänka på det, förstås.

Jag kommer inte ihåg när jag förstod att man kunde onanera och att det var en lättnad. Kanske var det i samband med en händelse som jag visserligen skämdes för men som ändå – redan då – också hade något glatt över sig. Jag var ensam hemma och skulle lägga mig. Jag var naken och hade stånd. Då ringde det på dörren. Jag gick och öppnade, som jag var. Jag måste ha varit upphetsad eller på annat sätt haft omdömet fördunklat. Det var en ung, knubbig men söt grannfru som jag öppnade för. Hon såg på mig. Hon såg men låtsades inte se. ”Jag tänkte fråga efter din mamma, men hon är visst inte hemma. Du får hälsa henne!” Hon log. Inte för brett och inte försmädligt. Hon log snällt. Jag var faktiskt inte särskilt bekymrad över mötet. Jag tror inte hon sade något till min mamma.

Det skulle dröja innan jag låg med någon. Det skedde inte förrän efter lumpen, och det var inte direkt min förtjänst att det hände. Fram till den tiden bestod könslivet av onani och förstulet läsande av porrtidningar. Dem vågade jag inte köpa. Jag stal dem hos frisören och gömde dem i skogen. Det var rena friluftslivet.

Ett tag hade jag en gömma ganska långt hemifrån, under en lada på en udde mot stadsfjärden. Det är tidig vår. Gräset är torrt och gulnat. En bit bort bränner en bonde bort det från sin åker. Röken sprids sakta i den svaga vinden.

Dagen, en söndag, är solig och vacker. Jag kall just böja mig ned för att dra fram högen med tidningar när jag hör ett ljud från andra sidan ladan. Jag sticker fram huvudet och ser en kvinna sitta i solskenet. Hon läser en bok. Det är min geografifröken!

”Jaså, hej Anders! Är du här!” Det kan jag ju inte förneka. ”Vad har du för dig då?” Det kan jag ju inte säga.

Det blir ett mycket kort samtal. Jag lösgör mig klumpigt från henne och letar mig längre ut från staden. Hon är ung och ganska snygg. Trots mitt ärende är hon inte någon som mitt kön bryr sig om. Vardagens skal av skolfröken är för starkt. Det är mer spännande, och tryggare, att se på tidningarnas lättklädda eller nakna varelser.

Anders Leion