BITTE ASSARMO: Undercover – brittisk deckare med märkliga undertoner

Nyligen såg jag en brittisk miniserie på SVT Play, Undercover. Det är en thrillerserie som, trots att den var mycket välgjord med bra skådespelare och bra regi, hade mycket märkliga undertoner och gav en fadd eftersmak. Du som inte sett den, men tänker göra det, kan sluta läsa här för texten innehåller ett antal spoilers.

Undercover handlar om den svarta människorättsaktivisten och tillika advokaten Maya Cobbina. För tjugo år sedan (1996) ingick hon i ett nätverk av aktivister som demonstrerade för mänskliga rättigheter på gatorna i Londons förorter – genom nätverkets karismatiske ledare Michael Antwi lärde hon också känna amerikanen Rudy Jones, som dömts till döden för mord på en vit borgmästare, och som hon nu företrätt sedan dess.

Hon kämpar också envetet för att ta reda på vad som hände Michael Antwi, som dog i en poliscell på ett mystiskt sätt efter en demonstration som spårat ur. Den officiella versionen är att ett häktesbefäl begick misstaget att sätta den svarte människorättsaktivisten i samma cell som en ökänd nazist, men Maya misstänker att det inte är hela sanningen. Och för henne är sanningen det absolut viktigaste. Det är i alla fall så hon framställer sig när hon blir erbjuden jobbet som riksåklagare.

Vid sin sida har Maya Cobbina också sin make Nick Johnson. Eller har hon det? Kärleken dem emellan går inte att missta sig på – inte heller kärleken mellan dem och de tre tonåriga barnen – men är Nick verkligen den han utger sig för att vara? Naturligtvis inte. I själva verket är han en undercoverpolis som en gång i tiden närmade sig Maya för att spionera på aktivistnätverket under falsk identitet. Men saker och ting gick inte riktigt som han tänkt sig. Han blev förälskad i Maya och har levt de senaste tjugo åren med en fot i varje läger.

Intrigen är förstås osannolik, för att uttrycka det milt, men serien är likväl oerhört spännande och det är svårt att slita sig. Men den lämnar ändå en fadd eftersmak, för när det visar sig att den dödsdömde Rudy Jones är oskyldig och, av någon märklig form av lojalitet, förtiger att mördaren i själva verket är Michael Antwi, blir det riktigt skruvat. Det enda vi egentligen får veta om mordet är nämligen att den vite borgmästaren ”förtjänade att dö”. Ingen förklarar varför, det är bara en sanning som tittaren ska svälja. Varför? För att Maya Cobbina är så alltigenom rättrådig och omutbar och för att Rudy Jones är så pålitlig och reko där han sitter i sin dödscell som ett offer för den strukturella rasismen.

Att det är seriens hjälte som, under ett besök i USA, tog sig för att mörda en borgmästare framkommer först i slutscenen av serien. Man skulle kunna tycka att en hederlig advokat skulle reagera på det och ställa sig en och annan fråga – till exempel om den här aktivisten verkligen var en så god och fin människa som hon hävdat i tjugo år. Jag menar, vad är det för slags människa som begår ett mord och sen låter en annan man ta skulden?

Men några sådana frågor ställs inte. Här vimlar det av dubbla måttstockar, som möjliggör att en mördare kan betraktas som en hjälte enbart utifrån sin hudfärg – medan andra, som överhuvudtaget inte begått vare sig mord eller andra brottsliga handlingar, blir ondskan personifierade för att de har fel hudfärg.

Undercover slutar med att Maya Cobbina, enligt egen utsago, tänker sikta ännu högre. På vilket sätt framgår inte, men det finns ingenting som tyder på att hon nu vill ta reda på sanningen om Michael Antwi. Snarare får jag intrycket att det nu blir hennes självpåtagna uppdrag att bevisa att vissa vita män förtjänar döden och att vissa svarta mördare borde få gå fria – i sanningens namn.

Bitte Assarmo