HITTAT PÅ NÄTET: Georg Heinrich von Görtz döms till döden

DENNA DAG I SVENSK HISTORIA Georg Heinrich von Görtz (1668-1719) var en tysk statsman i Karl XII:s tjänst. När Karl XII kom hem till Stralsund från turkländerna var Görtz, som företrädare för hertigdömet Holstein-Gottorp, en av de första som fick besöka kungen. Kungen imponerades av Görtz ekonomiska kunskaper och utsåg honom till Sveriges rikshushållare.

Efter kungens död 1718 anklagades Görtz för att ha vanskött Sveriges ekonomi och bidragit till nederlaget. Den 9 februari 1719 dömdes Görtz till döden. Han blev halshuggen den 19 februari vid galgbacken vid Skanstull. Därefter blev hans lik nedgrävd i den frusna marken på galgbacken.

Görtz trogna tjänare grävde dock upp liket och fraktade det till hemstaden Schlitz i Hessen där det jordades. På gravstenen står följande ord, som Görtz själv dikterade före sin död: Mors regis fides in regem mors mea (Kungens död och troheten mot min kung blev min död).

Utdrag ur Grimbergs Svenska folkets underbara öden:

Samma dag, som Ulrika Eleonora undertecknade den nya regeringsformen, beseglades Görtz’ öde. När han kom till Stockholm som fånge, var en stor folkmassa samlad utanför Norrtull och sökte med våld rycka honom ur resvagnen för att slita honom i stycken. Pöbeln bedyrade, ”att det ej skulle bli så stor bit som en fingerända kvar av honom”. De båda officerare, som eskorterade fången, lyckades dock rädda honom – åt ett annat öde.

När vagnen kom fram till stadshuset vid Södermalmstorg, där Görtz skulle sitta under rannsakningen, trängde sig folkmassor återigen fram och spottade på den fångne. Då överfölls han av en sådan darrning i hela kroppen, att han måste haka sig fast vid den ene officerens arm för att kunna gå upp för trappan.

Rådsregeringen tillsatte en särskild kommission att döma över honom. Men hans öde var på förhand avgjort. ”Mig är i dag av god hand försäkrat», skriver Erik Sparre redan vid rannsakningens början, ”att de lära göra kort och gott med honom, och att denne papegojan intet länge lärer sitta i sin bur.”

Rannsakningen gick med blodtörstig brådska, och man brydde sig knappast om att bevara ens skenet av laga former. Den anklagade fick ej tillräcklig tid att försvara sig. Folkstämningen var upprörd och fordrade den hatade utlänningens huvud såsom hämndoffer för enväldets synder. Litet var tyckte nog så, som riksrådet Nikodemus Tessin, den berömde riksbyggmästaren och skaparen av Stockholms slott, han som för sitt höga konstnärssinne och sitt fulländade hovmannaskick blivit kallad ”Nordens italienare”. Hans mening var helt enkelt den, att 2man ej borde så mycket krusa med en statsbrottsling”. Ja han talade till och med om att ”till exempel och varning för efterkommande borde uppsättas en kolonn och därpå skrivas, huru en sådan karl kommit in uti ett främmande rike och velat det genom sina fördärvliga råd ruinera”.

Fortsätt läsa Grimbergs berättelse här

Redaktionen