Den tredje augusti 1492 avseglade den italienskfödde Cristovoro Colombo med sina tre fartyg Santa Maria, Niña och Pinta på uppdrag av Spaniens kungahus västerut för att hitta sjövägen till Indiens, Japans och andra asiatiska områdens rikedomar. Åtta månader senare återvände han en båt fattigare till Spanien och hyllades kungligt för upptäckterna av ön Hispaniola – numera Haiti och Dominikanska Republiken –  och Kuba. Santa Maria hade gått på grund på en sandstrand i Hispaniola och virket använts för att bygga en spansk befästning som bemannades av en del av fartygets besättning. Dessa tvingades alltså stanna kvar i det okända landet.

Upptäcktsfärder var inga nöjesresor. Båtarna led ofta skeppsbrott och umbäranden i form av oväder, svält, sjukdom inträffade oupphörligen. Flottorna skingrades i stormarna och kunde ligga och vänta i månader på ankringsställen bara några sjömil från varandra. Disciplinen på skeppen var stenhård framför allt sedan man hittade användbara saker på de nya ställena och därför kunde sätta folk i arbete, till exempel med brasilträdet som upptäcktes i Brasilien (och så småningom gav landet dess namn). Stockarna maldes i Europa och användes som färgämne som fick ersätta den asiatiska purpurn när muslimerna intagit Konstantinopel och purpurleveranser blev opålitliga. Sjöpojkar tvingades lasta ett halvt ton brasilträ om dagen. I övrigt fick de inte lämna skeppet eller ha något med indianerna att göra – minst av allt sex eller affärer. Om de svor eller på annat sätt skändade Herren kunde de bli akterseglade. Förhållandena på skeppen var så svåra att besättningsmän ibland tog risken att fly in djunglerna.

Infödingarna var inte att leka med. En rymling med otur kunde bli uppäten direkt eftersom indianerna för det mesta var kannibaler. Åt de inte människor så åt de krokodiler som stammen Potiguar i nordöstra Brasilien. Men om rymlingen skötte sig och hade tur kunde han bli väl mottagen och kanske få gifta sig med hövdingens dotter. Diego Alvarez-Correa var en sådan lyckad portugisisk äventyrare. Indianerna kallade honom Caramuru – ”ålen” – och lät honom gifta sig med en kungadotter som han omvände till kristendomen och döpte till Catarina. Catarina och ålen fick tre barn och reste till Europa där de blev mottagna under stora festligheter i Versailles.

Trots plågorna kunde fartygsbesättningarna göra förtjänster genom att ta med sig värdefulla föremål till Europa såsom papegojor och apor. För kaptenerna och det övriga högre befälet tycks motivet för dessa upptäcktsresor, som pågick i stort sett från mitten av 1400-talet och hundra år framåt, ha varit den ära framgångsrika expeditioner kunde skänka där framgång kunde mätas både i upptäckta rikedomar och i själva fyndet av nytt land. De stora eskaderbefälhavarna och upptäckarna kämpade för äran medan deras stormrika finansiärer tog hand om vinsterna när ett skepp lastat med kanel, ingefära och muskot efter flera års resor åter närmade sig Lissabon. Sjöfararkaptenerna utgjorde en liten iberisk elit av äventyrare som var känd i hela Europa. De var inte fler än att de kände varandra och spann intriger för att beviljas chefskapet eller en framstående position på upptäcktseskadrarna som i ovanliga fall kunde uppgå till flera dussin skepp.

Att Colombo var först och därför borde äras med att få namnge den nya kontinenten skulle därför ha varit naturligt (även om senare forskning avslöjat att det kan ha funnits tidigare europeiska sjöfarare – och då menar jag inte Leif Eriksson utan 1400-talsresenärer – i de amerikanska vattnen men dokumentationen var dålig och det ljögs en hel del bland äregiriga kaptener.

Sedan var ett problem att man inte visste vad Colombo egentligen hade funnit. Han hade skickats iväg för att finna sjövägen till Indien och när han kom tillbaka utgick man från att det var Indien han hittat. Årtionden in på 1500-talet levde man i denna föreställning eftersom det ändå mest var öar eller land som kanske var delar av öar som upptäckts. Kung Manoel I av Portugal – kallad ”Den tursamme” bland annat för att ha finansierat kapten Pedro Alvarez Cabrals Indienresa som av misstag först förde båtarna till Brasiliens östra spets – var övertygad om att Cabral funnit en kontinent, inte bara en ö. Colombos streberaktiga kollegor förtalade honom för att de inblandade kungarna inte skulle förära italienaren hedersbetygelser och titlar som de själva tyckte sig mer förtjänta av. Det tycks ha gått utför för Colombo. Han fick inte ihop kapital till nya resor. Han fick rykte om sig att inte kunna utöva ledarskap. Han kunde inte betala sina räkningar. På bilden syns han belagd med bojor. Han tycks ha försvunnit ut ur historien som en bruten och bitter man.

Plötsligt skickar ödet in en ny och oväntad spelare på banan, Amerigo Vespucci, en florentisk adelsman som umgicks med Lorenzo di Medici. Vid sjutton års ålder började han jobba i Medicis bank. Han stannade där i tjugo år som bankbyråkrat. Sedan bestämde han sig för att göra något annat i syfte att se om ”hans namn inte skulle kunna bli historiskt”. Han kände en italiensk redare som jobbade med att finansiera internationella upptäcktsresor – det här var något år före Colombos stora upptäckt – och satte Vespucci i kontakt med Manoel I. Amerigo gjorde tre resor men ingen av dem blev någon jättehit. Man vet inte ens säkert att han själv, som han hävdade, varit expeditionernas befälhavare.

Nu händer något storslaget. Medan Amerigo gjorde sina tre resor hade ett stort antal andra upptäcktsresor genomförts och dokumenterats i diverse tryckalster som spreds i Europa. Boktryckarkonsten hade nyligen uppfunnits. Vespucci författar då en lång skrivelse till Lorenzo de Medici där han berättar om en första upptäcktsfärd som han gjort före alla de andra resorna, till och med före Colombos resa 1492, och att han då upptäckt en okänd kontinent. Det var inte Asien Colombo kommit till utan något mycket större och märkvärdigare. Amerigo, som alltså enligt denna skildring varit där ännu tidigare, borde få äran. Den här berättelsen översattes till ett stort antal språk – varvid nya smaskiga detaljer om den nya kontinentens rikedomar och dess invånares obehagliga vanor lades till i varje upplaga – och såldes i över tiotusen exemplar i Europa.

Ingen har hittills kunnat bevisa eller motbevisa Amerigos första resa. Men det finns liksom ingen anledning att inte ge honom äran av upptäckten annat än möjligen att det inte var han som gjorde den. Därför heter Amerika Amerika.

Huvudsaklig källa: Eduardo Bueno, Náufragos, traficantes e degredados, Coleção Brasilis, 1998