ANDERS LEION: Äntligen vinter!

I söndags skulle vi, min fru och jag, stiga ned på bryggan vid hemön efter att ha varit i Dalarö för att fylla på våra karantänsförråd.

Hon gick först, tog ett steg, tog ett till – och stöp. Bryggan var täckt av tunn, osynlig is. Hon bröt båda piporna på högra benet. Waxholmsbåten hade inte lagt ut. Ett par matroser hoppade av, hjälpte henne ombord och skaffade henne en plats att ligga på. Under färden in till Dalarö ringde de efter en ambulans som stod på kajen och väntade. Ett halvt dygn senare var hon opererad. Dagen efteråt skulle hon skickas hem. Det skrämde henne så att hon började gråta. (Jag var kvar på ön för att ta hand om allt olåst, dra upp båten och göra i ordning allt inför en längre bortovaro). Då fick hon stanna ett dygn till. Dagen därpå hjälpte grannen henne att provisoriskt komma i gång, i det hem som vi lämnat åtta månader tidigare.

Jag kom hem på fredagen efteråt med den första båt som gick in till Dalarö. Det var mycket vackert på ön. Två och en halv decimeter lätt, vit snö som låg på kvar trädens grenar i det lugna vädret. Vintern var så vacker som den kan vara när den är som bäst: ny, djup snö, bländande vit i solskenet. Alldeles tyst. Det vita täcket suger upp ljuden. Allt är orört. Ingen har gått genom snön före mig.

Det hörs inte heller att jag stånkar mig fram genom snön, dragande på två tunga, överfyllda dramaten och med en ryggsäck fylld med många böcker. Den ena dramatens hjul knäcks och jag tvingas plöja mig fram. Jag är alldeles genomsvettig.

På båten fick jag lite matvaror som min fru inte orkat bära på och därför lämnat på söndagen. Sedan kan jag pusta ut, äta lite och dricka kaffe.

Hemma träffar jag min fru som är ganska pigg och kan ta sig fram med hjälp av kryckor. Det går lättare än några år tidigare då hon haft sönder en hälsena efter en veckas intensivt Lindy Hop-dansande i Herräng.

På morgonen, efter frukosten, kan jag inte bärga mig längre. Jag tar fram mina nya skidor som jag köpt för två år sedan men bara kunnat använda någon vecka. De och stavarna som jag köpte i fjol fick stå oanvända i ett år. Det fanns ingen snö.

Nu tar jag fram grejorna och prövar för säkerhets skull hemma att jag får på mig utrustningen. De nya stavarna är inte alldeles enkla. I stället för vanliga, enkla remmar är de försedda med någon högteknologisk konstruktion som tydligen i princip skall hålla fast handleden. Jag har svårt att få i händerna. Jag har för tjocka vantar. Efter lite krånglande lyckas jag i alla fall.

Så ger jag mig iväg nedför backen med skidor och stavar under armen. Efter ett par hundra meter är jag på Sportfältet och tar på mig skidorna. I backen bakom mig myllrar det av glada, pulkaåkande barn med lika glada föräldrar. Alla är upprymda, lättade över att äntligen få vara ute i ett soligt vinterlandskap med mycket snö. Alla kan leka utan att vara rädda för pandemin.

Två spår i cirkelform har lagts ut. På det ena skidar de som kan skida fort. På det andra de som är lite osäkrare, bland dem en del vuxna nybörjare som hejas på av lite mer förfarna kamrater.

Jag kopplar ihop de två cirklarna genom att lämna den första för den andra där avståndet mellan dem är som minst. Så blir banan lite roligare. Jag skidar om en pappa som vakar över en åtta-nioåring som ihärdigt stakar sig fram. Det går ganska bra. Jag säger till honom: ”Vad bra du åker!” Han ser mest förvånad ut men pappan blir glad.

Det är underbart att åka. Spåren är fasta utan att vara hårda. Det är mycket folk i gång men ändå inte mycket ljud, inget oväsen. Spridda delar av samtal hörs när man åker förbi: ”Jag har så dålig balans”, ursäktar sig en kvinna i trettioårsåldern, uppenbarligen en vuxen nybörjare. Andra säger inte något, tar sig bara sammanbitet fram i hög fart. De trivs nog också, även om det inte syns eller hörs. Utan konflikter, i högsta sämja samsas människor om plats på spåren. De yngsta är kanske fem-sex år. Jag är 81. Det finns de som är äldre.

Efter några varv tar jag av mig skidorna och går hem. Nu ska jag hjälpa en konvalescent och sköta ett hushåll. Och åka skidor på morgnarna, så länge snön finns kvar.

Tänk att livet kan vara så skönt och Sverige så fint!

Anders Leion