HITTAT PÅ NÄTET: Johan III begravs i Uppsala domkyrka

DENNA DAG I SVENSK HISTORIA Den 1 februari 1594 begravs kung Johan III i Uppsala domkyrka, mer än ett år efter sin död (17 november 1592). Knappt tre veckor senare kröns hans son Sigismund, som sedan 1587 är kung av Polen och har efterträtt fadern i Sverige vid hans död, till svensk kung.

Johan III var son till drottning Margareta och kung Gustav Vasa och kung av Sverige 1569–1592 efter att ha tillskansat sig kungamakten genom att hösten 1568 fängsla sin bror Erik XIV.

Under sin regeringstid motverkade han den svenska kyrkans växande lutherska tendenser under hertig Karls inflytande, och verkade för en återförening med den katolska kyrkan och påven i Rom. Detta med initiativ såsom den katolska högskolan Collegium Stockholmense, stöd till resterna av det katolska klosterväsendet, samt stöd till katolska jesuitmissioner i Sverige.

Johan III äktade den polska prinsessan Katarina Jagellonica och arbetade för närmare relationer till Polen, vars tron han lyckades säkra för sin son och tronarvinge Sigismund.

Johan III:s död. Utdrag ur Grimbergs Svenska folkets underbara öden:

Allt dystrare sänkte sig missmodets skuggor över Johans sinne. På våren 1592 insjuknade han i en feber, som gjorde honom mycket ängslig. Han hoppades bli bättre genom att flytta till ett lusthus, som han låtit bygga på Skeppsholmen, där han menade att luften var hälsosammare än i staden. Men ingen förbättring märktes, utan fram på högsommaren förvärrades tillståndet så, att man en dag väntade slutet. Då gjorde han sitt skriftermål och hördes sedan med svag och darrande röst sucka: ”Ur djupet ropar jag till Dig, Herre. O Herre, hör min bön! Jag haver syndat, syndat haver jag i himmelen och inför Dig. Jag kännes vid mina missgärningar.”

En tid senare tillspordes han, om han ej ville förlåta sina fiender. Med hopknäppta och upplyfta händer svarade han: ”Alla, som utan Guds förtörnelse kunna skonas, må frigivas.” Dag för dag blev det nu tydligare, att döden nalkades, och en novemberdag utandades Johan sin sista suck med de orden på sina läppar: ”Jag vet, att min förlossare lever.”

Det var en bana full av missräkningar, som då ändades. I rikt mått hade Johan fått besanna sin gamle faders varnande ord: ”Vi förundra Oss, att du är så het att längta efter olyckor och ställer ditt sinne uppå ogrundade meningar, att du icke kan märka farligheten utan går fram efter ditt eget sinne.”

Läs hela kapitlet om Johan III här

BILD: Johans gravmonument i Uppsala domkyrka.

Redaktionen