RICHARD SÖRMAN: Ragnar Svedje kan aldrig dö

I Vilhelm Mobergs roman Rid i natt! från 1941 grävs huvudpersonen Ragnar Svedje ned levande i jord som straff för att han kräver sin rätt till sin gård och sin frihet. När romanen skrevs var den menad som ett upprop till motstånd mot Hitlertyskland. Men budskapet är egentligen tidlöst: “Så går en budkavle genom nätter och dagar, genom år och århundraden, löpande sitt angelägna ärende, frambärande från tid till tid det brådskande budet, det yppersta och det sista.” Kanske är Rid i natt! mer aktuell än någonsin för oss svenskar: “Håll dig vid din rätt och släpp den icke ifrån dig!”

Läs Rid i natt! av Vilhelm Moberg, skriven 1941 mitt under brinnande världskrig i ett skede där Hitler hade ockuperat stora delar av Europa och där Sveriges regering tvekade mellan motstånd och eftergivenhet. Mobergs upprorsroman är litteratur som inspirerar och skänker mod.

Rid i natt! utspelas i Värend i Småland år 1650. På Sveriges tron sitter den unga drottning Kristina. 1650 ska hon krönas i samband med att Sveriges ständer samlas i Stockholm för att hålla riksdag. Runt om i riket klagar bönderna över att adeln, frälseståndet, erhåller allt större privilegier på böndernas bekostnad. I Mobergs roman kommer även utländska adelsmän till landet och sätter ned sina bopålar. Den tyske herren och överstelöjtnanten Bartold Klewen har i Algutsboda socken köpt kronans skatterätt över ett antal byar, däribland byn Brändebol där historien utspelas. Brändelbols fria skattebönder tvingas alltså betala skatt till en främmande storman som arbetar åt staten men som lever på deras arbete. Nu kräver han därtill att de ska gå på dagsverken hos honom. Fria svenska skattebönder är dock inga torpare eller “dagakarlar”: De arbetar åt sig själva och trälar inte åt några herrar.

När byarådet samlas i början av romanen frågar sig de modfällda bönderna vad de har att sätta emot Klewens knektar. Den anpasslige Matts Elling föreslår att de går den främmande herren till mötes. Om bönderna fogar sig kanske herren behandlar dem bättre (parallellen till Sverige och Hitler är uppenbar). Men alla håller inte med: – Djävulen tage ditt råd, Mats! Den unge Ragnar Svedje protesterar. Han fortsätter: – I har glömt något: Rätten är vår! Fogar vi oss och går till herregården godtager vi orätten. Svedjes bortgångne far har lärt sin son att bli vid sin rätt. Och precis som solen aldrig rör sig från väster till öster på himlavalvet kommer orätt aldrig att bli rätt. Byalaget följer Svedjes råd.

När Klewens fogde med efterföljande knektar kommer några dagar senare för att tvinga bönderna att foga sig är Svedje den ende som vägrar ge efter. Och han gör det med vapen i hand. Inkräktarna retirerar. Innan de återkommer flyr Svedje till skogs. Svedje tvingas fly till skogen för att ha värjt sin rätt i sitt eget hus.

Det finns mycket för 2020-talets svenskar att inspireras av här. Språket är enastående. Moberg använder en ålderdomlig svenska, inte bara i dialogerna utan även i berättandet, som gör 1600-talet närvarande i boken. Motståndsandan är också uppiggande. Allt som sägs om rätt och orätt, om motstånd och kamp är bara att lära innantill för motståndshågade svenskar. Därtill finns det inslag i själva berättelsen som bär på en stark och aktuell symbolik.

1650 är drottning Kristina endast 24 år gammal. Den unga drottningen är oerfaren, sägs det i romanen, och låter sig lätt manipuleras. – Dronning Kerstin är ung och lätt förvillad, sade mor Sigga [Svedjes mor] urskuldande. Parallellen till vår samtid är slående. En feminiserad och försvagad centralmakt förstår inte att upprätthålla det samhällskontrakt som reglerar skyldigheter och rättigheter mellan styrande och undersåtar. Då passar ett parasiterande frälsestånd på att flytta fram positionerna: Herrarna ville icke sätta någon rättvis kung på tronstolen, de var mera betjänta av en dronning, som lät dem hållas med sina vrånga gärningar, skriver Moberg. Svedje själv konstaterar: – Vi har ingen kung längre. Vi får själva värja oss!

Ett annat inslag i texten som gör intryck är myndighetspersoners beredvillighet att ställa sig på den orättfärdiga maktens sida. Klewen har köpt sig fogdar och knektar bland den inhemska befolkningen. Den lokale prästen försöker hjälpa Svedje, men går aldrig längre än vad lagen tillåter. Länsmannen anordnar det uppbåd som till slut infångar Svedje. Däremot får Svedje intressant nog hjälp av skogstjuven Ygge från Bläsmåla. Den så rättfärdige Svedje tvingas erkänna att tjuven i skogen, som i likhet med sagans Robin Hood stjäl från de rika och delar med sig åt de fattiga, står på rättens sida och inte på orättens. Ygge räddar Svedje till livet i skogen då han tar honom till sin uppvärmda rövarkula. När den offentliga statsapparaten, den som finns till för att garantera lag och rätt, sviker blir det den utstötta skogstjuven som upprätthåller ordning och rättvisa.

Och den “rätt” som Svedje hela tiden talar om – rätten till oberoende och rätten till frukterna av sitt eget arbete – är talande nog en rätt som kommer av hävd och ursprung. Tidigt i historien omnämns den mytiske anfadern Kättil, den förste av Svedjesläkten, som i begynnelsen ska ha kommit till trakten för att bryta mark: Långt bort i världen, medan hedningar och gudlösa ännu levde i landet, kom han vandrade söderifrån och tog sin hemvist här. Kättil hade varit först på plats. Det var han som hade omvandlat skog till brukbar jord. Marken och gården är alltså Svedjes och ingen annans. Svedjegubbens släkt hade denna jord i evärdlig ägo. Svedjegården var ett ärligt fång. Svedje (Sve-rige, sve-nsk, Sweden) bor på sin egen mark. Inga främmande herrar har rätt att ta den ifrån honom.

Så hur går det då för Ragnar Svedje? Ja till slut upptäcks han i skogen och infångas efter att han träffats av ett skott i ena benet. Straffet som väntar honom är redan utmätt: Han ska sättas “kvick i jord”, det vill säga kvävas genom att sättas levande ned i marken.

I en grop som hastigt grävs upp ute på den mosse där han gömt sig kastas Svedje ned och bödeln täpper igen. Moberg skriver strax efter om en “själ som icke mer förnimmer världen”. Han är dock medvetet obestämd gällande Svedjes död då han tillägger: “Men en kropp skälver ännu motsträvigt under jordens tyngd”. De män som deltagit i uppbådet tittar bort. Speciellt de båda bönder, medbröder i förtrycket till Svedje, Ola i Kalvamo och Måns i Högahult, som följt med som laga vittnen.

Men så händer något. När männen i den grå decemberskymningen beger sig hemåt över över mossen stannar en av dem oförmodat till:

Mitt på spången tvärstannade Ola i Kalvamo. Han vände sig om mot holmen och lyddes.

Måns i Högahult sade till honom:

– Varför ser du dig om?

– Det tycktes som jag hörde någon ropa efter oss.

– Är vi icke alla med? Är någon kvar?

Länsmannen Gertsson stannade. Han ropade alla männen vid namn, räknade dem i mörkret och fann, att de var alla tolv där.

– Vi är alla här, sade Måns i Högahult till Ola i Kalvamo.

– Jag hörde icke felt, svarade Ola.

– Det finns ingen kvar, sade länsmannen.

– Det blev dock en man kvar, sade Ola i Kalvamo. Törhända skall någon mer höra honom.

Alla de tolv männen stod stilla på spången och lyddes. Från dungen som de lämnat kom blott suset av blåsten i granarna. Ingen av dem hörde nu andra ljud. Men Ola i Kalvamo höll sig därvid, att han nyss hört någon ropa och kalla på dem liksom i ett angeläget ärende, ett brådskande bud.

Ingen svarade honom härtill. Männen fortsatte samma väg de hade kommit på spången över kärret.

Och härifrån tar det symboliska över helt och hållet i romanen. Den budkavle med uppmaning till bondeuppror som en natt hade kommit till Brändebol och som den tvehågsne åldermannen Jon Stånge valt att gräv ned i jorden utanför sitt hus (istället för att föra den vidare till nästa by) har plötsligt en morgon försvunnit. Tre dagar efter att Svedje grävts ned väcks Stånge mitt i natten av att någon rör sig i mörkret utanför hans hus. Stånge går ut, men ser ingen. Snart upptäcker han dock att just på den plats där budkaveln grävts ned har en källa brutit fram ur jorden. Förgäves letar Stånge i leran: Budkaveln är borta.

Mobergs budskap är tydligt: Aldrig kan människans längtan efter rätt och frihet begravas i jorden. Budkaveln med upprop om motstånd kan aldrig gömmas undan. Ragnar Svedje kan grävas ned, men han kan aldrig dö.

BILD: Oscar Ljung i rollen som Ragnar Svedje i en filmatisering från 1942.

Richard Sörman