RICHARD SÖRMAN: Äntligen lite riktig kulturjournalistik!

Kultur och poesi åt folket! Mer förfining och subtila resonemang! Vi är inga kulturföraktare här på Det Goda Samhället. Vi älskar kultur. Men vi har lite svårt att greppa det där riktigt förnäma, det där som bara kan uttryckas i märkvärdiggörande betraktelser över språkets och varats varandeformer. Därför har vi nu bjudit in en professionell kulturskribent, som önskar förbli anonym, som ska ge oss en lektion i litteraturkritikens allra märkvärdigaste hemligheter. Verket som recenseras är den bidragsberoende poeten Bengt Bådelärs nya diktsamling ”Idiomförklarad”.

Allt börjar med en fråga. Ja all poesi börjar kanske med en fråga. Men här blir frågan konkret. Och den ger mig ingen ro, frågan som skaver i mig även efter att jag har lagt ifrån mig boken. Varför skriver en poet? Vad får en vuxen människa att bli barn på nytt och börja leka med orden?

Paradoxalt nog verkar svaret stå att finna i tystnaden. Bengt Bådelärs nya diktsamling, “Idiomförklarad”, börjar med tystnad. Så paradoxal kan poesin vara att den utgår från sin egen negation. Dikten utgår från icke-språket.

Tystnaden uppträder först i parenteserna. Varje dikt börjar med en parentes. Inom parentesen får inga tecken plats. Det är tomt. Den inledande tomheten blir en uppmaning till läsaren att låta tystnaden tala. En uppmaning att andas. Att uppmärksamma tomheten, ljudlösheten. Det är ett poetiskt grepp som höjer diktens verkningsgrad. Men sen kommer också det faktumet att tystnaden efterhand breder ut sig i textens tematik. Och ibland blir det nästan brutalt. Som när vi möter vårar utan fågelsång, gitarrer utan strängar, radioapparater utan högtalare. Men allra smärtsammast blir det när stumheten tar över där orden egentligen är obligatoriska, som i den korta dikten “Talande vid altaret”:

( )
Vid altaret
Prästen frågade
Om jag skulle ta dig

Till min äkta maka
Jag sökte orden
Som skulle säga mitt hjärtas mening
Inga ledtrådar fanns på altartavlan
Även Gud är tystnad

Men oförmärkt förändras något. En variation äger rum. Det upprättas ett närmande mellan diktjaget och språket. Och det spännande är att närmandet sker via en försoning med tystnaden (Jag lyssnar / Jag hör inget / Men det gör inget). Det är som att tystnaden accepteras som ett villkor för språket. Och då kan äntligen en befrielse bli verklig. Orden lösgörs. De får spelrum. De möjliggör ett benämnande av det verkliga förstås men också att anande av möjligheter.

( )
När resan var gjord
Hemma igen från vistelsen i det ljudlöshetens landskap
Där förtegenheten till sist fick bli en vila
Kunde jag äntligen packa upp min resväska
Och upptäcka att den var fullpackad av ord som längtade frihet
Samlade substantiv
Pregnanta predikat
Som lovade rörelser och relationer

Därmed kan också skrivandet ta fart. Det konkreta kan benämnas utan tvekan. Men det som kan benämnas är också detta verkliga som består i att det verkliga inte kan benämnas. Det som vi vanligtvis tror är en metanivå blir alltså i poesin en första nivå, det verkligt verkliga. Det är först när omöjligheten att säga det sanna accepteras som något sant låter sig sägas. Språkets bristfällighet blir alltså till språkets kraft. Språket blir ett gudomligt Logos. För det är just bara genom att tala trots att vi inte vet vad vi talar om som vi kan skapa någon form av ordning i kaos. I dikten “Rutin” läser vi:

( )
Befrielsen
När jag skriver varje dag
Enligt upprättat kontrakt
Mellan mig och avståndet till universums mest avlägsna stjärna
Skapar jag en punkt
En mittpunkt
I Kaos
Allt får gravitera kring orden
Det blir ordens sanna betydelse

Och här ger Bengt Bådelärs diktande alltså ett svar på den eviga frågan om poesins raison d’être. När poesin får verka i egenskap av förundrat svar på tystnaden blir den ett fundament. Den blir den grund varpå vår tillvaro av ord och meningar kan vila. Poesin blir därmed en väg ut mot något gemensamt, mot något vi delar med hjälp av språket. Och det är här som benämningen på diktsamlingen når sin fulla betydelsepotential: Att vara “idiomförklarad” är att vara språkligt förklarad. Språket förklarar världen för oss men förklarar oss också för världen och för oss själva.

Men det tar inte slut där. Bengt Bådelär är poet och inte filosof. Därför vänder han på allt en gång till. I de avslutande raderna kastar han oväntat in en självironisk distansering som antyder att det kan vara något annat än det metafysiska sökandet efter en yttersta grund som elektrifierar diktandeprocessen. Och då rubbas plötsligt allt igen. Återigen står vi svarslösa. Återigen drabbas vi av en fråga: Är den verkliga berättelsen egentligen en helt annan? Verket avslutas med följande rader:

Plötsligt sa mina ord alldeles av sig själva
Jag diktar alltså finns jag
Du läser alltså finns du (och jag)
Min resa blir din resa
Du ska följa mig på den
Framåt!
Mot ständigt nya äventyr!
Åh självbekräftelse, du gamle kapten
Det är dags!
Lossa ankar!

Richard Sörman