PATRIK ENGELLAU: Västerlandets nya oförmåga

Det är numera en rätt allmän föreställning att något grundläggande håller på att hända i världen, kanske framför allt i det västerländska samhället. Nu ska jag inte tala om framväxten av artificiell intelligens eller om klimatomställning eller något annat som tidningarna är fulla av utan om västerlandets förändrade syn på sig själv och omständigheterna. Robert Skidelsky (bilden), överhusledamot och världsberömd författare till en biografi över John Maynard Keynes (tillika min lärare på Johns Hopkins University) säger så här:

Historien har alltid varit en blandning av fakta och värderingar och tolkningen av de förgångna har alltid förändrats i takt med samtidens variationer. Men det kulturkrig som nu utspelar sig i västvärlden reflekterar särskilt dramatiskt det reflekterar särskilt tydligt det pågående maktskiftet från västerländska till icke-västerländska civilisationer.

Jag gillade Skidelsky som lärare men förstod aldrig hans fäbless för Keynes vars konstiga idéer fick en sorts renässans när Skidelsky hade publicerat sina tre band om den brittiske ekonomen. På motsvarande sätt menar jag att Skidelsky kommer lite snett i samtidsanalysen, inte så farligt fel, men liksom inte ända fram. Den stora frågan är vad som kan göras för att förhindra eller åtminstone mildra det maktskifte han pekar på.

Såklart att tidigare underutvecklade regioner i världen såsom Kina, Indien, Sydostasien och kanske till och med, i alla fall lite senare, Afrika, tagit till sig västerlandets prometiska eld (Prometeus var han som stal elden från gudarna vilket gav människorna energin att göra alla sina underverk). Kineser och indier blir kort sagt lika duktiga som vi – eller ännu duktigare – vilket skapar oväntade och oförnuftiga reaktioner hos västerlandet. Den stora frågan är varför vi bara registrerar trista fakta i stället för att börja vidta motåtgärder.

Vilken människa som helst med lite sunt förnuft skärper tänkandet om hon utsätts för besvärande konkurrens. Företag gör det hela tiden. Vår konkurrent Petterssons & Eftr AB börjar ta marknadsandelar av oss, säger verkställande direktören till styrelsen, vi måste genast skärpa oss, vi måste produktutveckla, vi måste rationalisera produktion och sänka kostnaderna, vi måste utveckla en app. Det var folk med sådan sinnesförfattning som gjorde västerlandet framgångsrikt och det är asiater och indier med den attityden som gör underverk med sina ekonomier så vi har ingen anledning att misstänka att metoden till vidareutveckling och revansch skulle vara vilseledande.

Men det är inte i huvudsak så som västerlandet reagerar inför oroande framtidsutsikter. Attityden existerar visserligen fortfarande – andan från fornstora dar är inte helt död – men den dominerar inte längre, i varje fall inte i det Sverige jag kan betrakta och det offentliga samtal jag kan avlyssna. I stället tycks vi förflyttade till en förgångenhetens lyxtillvaro där rätt metod att hantera motigheter inte var att spotta i nävarna och gräva fler diken utan i stället att bedja, utföra heliga riter samt söka efter de brott och försyndelser som måste ligga bakom tillvarons bakslag och kanske att slå sig med knutpiskor för att sona ogärningarna.

Till exempel gynnar Sverige inte driftiga människor som driver företag. Ej heller låser vi med tillräcklig beslutsamhet in folk som stjäl och rånar i stället för att söka sig ett hederligt arbete. Vi beordrar inte skollärarna att ta kommandot över eleverna så att det blir tyst i klassen. I stället räknar vi med att vårt moderna prästerskap, politikerväldet, ska lösa våra problem. Och över nationen vilar en unken övertygelse om att vårt elände inte beror på det självklara att befolkningen till stor del ägnar sig åt annat än att göra saker som andra vill ha och betala för. I stället intalar vi oss att nationens vedermödor beror på att dess invånare består av för många rasister och andra slags förtryckare som indelar sig i minst sju av staten fastställda arter eller ”förtrycksklasser”.

Det konstigaste av allt är att västerlandet, trots insikter om att framtiden ser problematisk ut, inte ställer den självklara frågan. Vad var hemligheten bakom de framgångar vi skördade fram till för några årtionden sedan? Det vet vi på ett ungefär. Varför då inte tillämpa de beprövade lösningarna och försöka återvinna de värderingar som gav sådana framgångar?

Patrik Engellau