PATRIK ENGELLAU: Intersektionalitet

Häromdagen begav jag mig till forskningsfronten för att utvärdera situationen. Forskningsfronten ligger vid Angereds torg 9 i Angered i Jämställdhetsmyndighetens lokaler. Av pandemiska skäl uppsökte valde jag att uppsöka fronten elektroniskt snarare än fysiskt och det visade sig var en himla tur för den verkliga spjutspetsforskningen, upptäckte jag, bedrivs på ett annat ställe, nämligen vid Nationella sekretariatet för genusforskning på Universitetsplatsen 1 vid Göteborgs universitet – visserligen bara 14 kilometer i sydvästlig riktning enligt Google Earth men det hade känts snopet att klappa på fel port när man är så vetgirig och otålig som jag.

”Sekretariatets forskare och utredare genomför forskningsöversikter, utredningar och analyser samt identifierar kunskapsluckor och forskningsbehov” står det på hemsidan. På den punkten har jag vägande synpunkter att lämna. Det tog mig inte lång tid att inse att ett verkligt Manhattanprojekt här pågår fast det inte handlar om att slutgiltigt knäcka Japan med atombomber utan att äntligen inrätta ett jämlikt samhälle.

Förr i tiden trodde genusforskarna att deras uppgift endast var att finna metoder att skapa jämlikhet mellan könen, så kallad jämställdhet. Forskarna ansåg att det bara fanns två kön och att forskningen skulle vara klar när den utvecklat metoder att utjämna villkoren för dessa två kön.

Så hade det också kunnat gå ty på 80- och 90-talen kom alltfler tecken på att den primitiva jämställdhet forskningen dåmera sysslade med – alltså sådant som lika villkor för män och kvinnor – var på väg att uppfyllas. Till exempel blev lönerna alltmer jämlika. Man kunde tro att forskarna skulle bli lika tillfredsställda över denna framgång som kärnforskarna i Los Alamos när deras bomber föll över Hiroshima. Men så blev det inte. I stället såg genusforskarna med oro på framtiden. De skrämdes över den kapitalförstöring som kunde vara på väg. Staten hade investerat väldiga summor i den kunskap som satt i forskarnas egna hjärnor. Skulle allt detta förspillas bara för att forskarna varit så framgångsrika? Skulle det inte längre behövas någon genusforskning? Än värre: skulle det inte längre behövas några genusforskare? Det skrämmande perspektivet skärrade inte bara svenska genusforskare utan även kollegorna i andra länder.

Men räddningen låg närmare till hands än forskarna kunnat ana. Redan 1913 hade sociologen Beatrice Potter Webb hittat ett mäktigt tankefrö som sedan dess legat oanvänt i någon låda, nämligen insikten att det är skillnad på kvinnor och kvinnor. Bara för att kvinnor i genomsnitt tjänade lika mycket som män så fanns det ju enskilda kvinnor som inte gjorde det. En del kanske tjänade mindre på grund av att de inte bara var kvinnor utan dessutom samer eller mycket unga eller hade någon annan meriterande svaghet.

Redan 1989 hade forskarna börjat ana att de stod inför ett veritabelt ymnighetshorn av svåra problem som de kunde sätta sina forskartänder i, ett Klondyke av olösta svårigheter som skulle kunna försörja även en kraftigt utbyggd genusforskning under årtionden. Critical Race Theory-forskaren Kimberlé Crenshaw (bilden) myntade begreppet intersektionalitet som beteckning på detta lovande forsknings- och verksamhetsfält.

Det är lätt att förstå den här malmens lödighet när man inser på hur många sätt en människa kan vara förtryckt. Det statliga Genusforskningssekretariatet har forskat fram inte mindre än sju förtrycksklasser eller maktordningar:

  • Kön: man – kvinna, person som avser att ändra eller har ändrat sin könstillhörighet
  • Könsidentitet och könsuttryck: cis-person – transperson
  • Etnisk tillhörighet: person med svensk etnisk tillhörighet – person med annan etnisk tillhörighet än svensk
  • Religion eller annan trosuppfattning: sekulärt kristen – muslimsk, judisk eller annan religionstillhörighet
  • Funktionalitet: full funktionsförmåga – synliga eller märkbara fysiska eller psykiska funktionsnedsättningar
  • Sexualitet: heterosexuell – homosexuell, bisexuell
  • Ålder: lagom ålder – för ung eller för gammal

Rikedomen i detta tänkande är uppenbar. På varje punkt finns oändliga komplikationer och utvecklingsmöjligheter. Man kan räkna alla kända kön och sedan gå på upptäcktsfärd i nattklubbsvärlden eller i närheten av Universitetsplatsen 1 i Göteborg för att hitta nya kön. Kanske finns det utrotningshotade, rödlistade kön som måste bevaras? Man kan ha konferenser om tillåtna könsuttryck (fråga mig inte vad könsuttryck betyder). Etnisk tillhörighet är hur hett som helst. Slänger man in religion som variabel kan det kasta allt tänkande över ända så att man får börja forska på ny kula och så vidare. Visst är det stort?

Du kanske försiktigt undrar vad man ska ha all denna nya kunskap till. Det första svaret är förstås att all kunskap är viktig plus att man aldrig vet vilka nyttiga saker man kan hitta när man grundforskar eller bara pular lite tankspritt med materialet, minns Fleming med penicillinet! Bara det är värt varenda krona som skattebetalarna satsar.

Det andra svaret – som jag har tänkt ut och härmed överlämnar utan krav på ersättning till genusforskarna – är att man i förlängningen kan skönja praktiska användningsområden för nya rön i denna akademiska disciplin. Ett problem samhället idag kämpar med är att vi visserligen vet att det finns många eftersatta och förtryckta människor som det är synd om men vi vet inte säkert hur pass synd det är om den ena i förhållande till den andra. Vi kan helt enkelt inte prioritera av brist på kunskap. Det har hittills inte gjort så mycket ty de offentliga välfärdspengarna har ändå räckt till alla som hittills anmält sig som förtjänta.

Man kan förstås säga att om det kniper och saknas välfärdspengar så får väl staten låna. Men en ansvarskännande finansminister skulle nog önska sig en lista över svaghetspoäng så att man rent vetenskapligt kan fastställa vilka det är mest synd om. Men stabila prioriteringskriterier kan det bli mer ordning på de statliga och kommunala välfärdsinsatserna om pengarna skulle tryta och man tvingades göra svåra val. Det låter ju inte rätt att en handikappad somalisk åttabarnsmor ska ha samma bidrag som en tjugoårig svenskfödd rökheroinist med tanke på att rökheroinisten troligen efter avgiftning har fler levnadsår och därför borde klara sig på lägre bidrag. Det är helt enkelt mer synd om åttabarnsmamman och om det visar sig vara tvärtom så kan man lätt justera svaghetspoängen i beräkningarna på ett överblickbart, samordnat och transparent sätt i enlighet med värdegrunden. Rätt poäng för varje enskild svaghet och kombination av svagheter skulle faktiskt kunna föras in i en allmänt tillgänglig databas av en tjänsteman på Folkhälsomyndigheten. På myndighetens hemsida skulle allmänheten då kunna få ett säkert utlåtande över precis hur synd det är om var och en och vilka rättigheter hen då tillmäts.

Jämställdhetsmyndigheten är nu i färd med att sprida sitt tänkande till andra myndigheter inom JiM-projektet vilket uttyds Jämställdhetsintegrering i Myndigheter. Det är bråda dagar ty nästan sextio myndigheter har anmält sig. Det nationella genusforskningssekretariatet oroar sig för att det ska uppstå ”perspektivträngsel” så att man glömmer bort vissa slags förtryck när man jobbar i myndigheterna. Detta kan särskilt lätt hända om man låter någon enskild tjänsteman jobba med alla sorternas förtryck. Här är det risk för stordriftsnackdelar. Jämställdhetsintegreringen får inte leda till att man minskar personalen: ”Samtidigt är det viktigt att bevaka att ökad samordning inte leder till att färre personer ska göra mer, alltså att personal som tidigare enbart haft jämställdhetsansvar plötsligt ansvarar för hela verksamhetens arbete med horisontella perspektiv”.

”Färre personer ska göra mer”? Det låter som kapitalismens inneboende lag om den ökande utsugningsgraden, en marxistisk klassiker och för övrigt den enda kvarvarande otillbörliga maktordningen i Marx schema. Alla tidigare samhällens idiosynkratiska sociala distinktioner hade kapitalismen sopat undan, förklarade Marx, det enda förtryck som fanns kvar var det ekonomiska som han visste hur det skulle undanröjas, nämligen genom proletariatets maktövertagande. Underligt att de intersektionalistiska tänkarna har lämnat Marx grundtes utan mer uppmärksamhet än varningen att JiM-personalen, deras egna adepter, inte får besväras med mer arbete.

Patrik Engellau