BITTE ASSARMO: Backdraft – en film utan politiskt korrekt ängslighet

Under helgen såg jag om filmen Backdraft (Eldstorm), som nyss kommit på Netflix. Jag såg den redan 1991, när den hade premiär, och den är en klassisk dramathriller med brandmän i fokus. Spännande och välgjort, som det oftast är när Ron Howard står för regin, och med Kurt Russell i en av huvudrollerna.

Jag vet inte vad jag hade väntat mig, när maken och jag lutade oss tillbaka i soffan för att se om den gamla storfilmen, men faktum är att jag blev närmast euforisk. Inte på grund av vare sig handling eller specialeffekter, även om båda delar är mycket bra, utan på grund av att den helt enkelt kändes så befriande naturlig. Idag, när alla film- och serieskapare ängsligt sneglar åt alla håll och kanter för att göra film som är anpassad efter minoriteter av olika slag, är det en härlig känsla att sjunka in i en film där storyn får vara just en story utan politiskt korrekta inslag som bara vävs in för sakens skull.

Backdraft handlar om en brandstation i Chicago, där Dennis McCaffrey är stationens obestridlige ledare. Dit kommer också hans lillebror Brian (William Baldwin) som nyutbildad brandman. Men Brian har en komplicerad relation både till sin äldre bror och till jobbet som brandman. Som barn såg han fadern dö i en brand och hans sorg förevigades av en fotograf och blev omslagsbild på Life Magazine. Han har aldrig riktigt kommit över det och han slits mellan sin sorg och rädsla och sin längtan efter att vara som fadern och brodern.

Filmen fokuserar på Dennis och Brian inbördes relation, men också på livet som brandman generellt. Allt kompliceras dessutom av att staden skakas av en pyroman, som gör brandmännens situation ännu farligare.

Det här är en riktigt bra film av klassiskt snitt. Skulle den göras idag skulle den sannolikt bli betydligt sämre. Idag skulle sannolikt den tuffe Dennis McCaffrey vara Denise McCaffrey. Minst två av brandmännen på stationen ha en homosexuell relation. Ytterligare en eller ett par skulle vara kvinnor, och minst en av dessa lesbisk. Chefen på stationen skulle vara svart eller kvinna eller, ännu hellre, en svart kvinna, och brandinspektören som undersöker de anlagda bränderna (spelad av Robert de Niro) skulle förmodligen vara transsexuell. Fokus skulle ligga på att göra filmen acceptabel för tusen och en minoriteter, snarare än att skapa en spännande och medryckande film med bra handling.

Jag säger nu inte att en brandstation inte kan ha en kvinnlig chef, eller att brandmän inte kan vara homosexuella. En transsexuell är inte sämre lämpad än en man att undersöka huruvida en brand är anlagd eller ej. Men det blir så lätt krystat och knasigt när allas behov av bekräftelse ska tillfredsställas på en och samma gång.

Det finns förstås undantag. Skådespelaren och regissören Jordan Peele, som gjort de ruggigt bra filmerna Get Out och Us, använder svarta skådespelare i sina huvudroller och vita i birollerna. Det gör han inte för att tillgodose någon minoritet utan för att han, som har en vit mor och en svart far, sannolikt identifierar sig lika mycket med svarta skådespelare som vita. Och då blir det heller inte konstruerat och tillkämpat på det sätt som det blir när det sker med den där ängsligheten som är förbunden med ett överdrivet politiskt korrekt tänkande.

Bitte Assarmo