RICHARD SÖRMAN: Demokratin förutsätter gemenskap och försiktighet

Vänstern hävdar gärna att demokratin förutsätter jämlikhet och jämställdhet. Men tänk om den också förutsätter gemenskap och försiktighet? Konservatismen lär oss att vi ska bygga våra samhällen på naturliga och historiskt grundade gemenskaper, att vi ska undvika brådstörtade förändringar. De påfrestningar som våra västerländska demokratier just nu utsätts för kan mycket väl beskrivas som en naturlig följd av att alltför många har vägrat lyssna på de konservativas varningar.

Jag har i två tidigare artiklar (här och här) skrivit om de svårigheter jag tror demokratin kommer möta när den ska reglera vår tids motsättningar mellan progressiva och konservativa. För att en demokrati ska fungera måste de politiska aktörer som verkar inom systemet kunna acceptera att motståndarna vinner, inte bara en gång utan om och om igen. Den som förlorar får protestera och påpeka hur fel allt är. Mycket mer går inte att göra. Jag är inte säker på att en sådan acceptans föreligger idag.

Den samtida vänstern hävdar att demokratin hotas av en odemokratisk och auktoritär ny höger. Högern säger att det vänsterliberala etablissemanget kidnappar demokratin genom att kontrollera myndigheter och media och genom att utmåla sina motståndare som just odemokratiska. Lös den knuten den som kan.

Men det finns ett annat sätt att se problemet. Det går nämligen att hävda att de konvulsioner vi nu upplever i västvärlden mellan en progressiv vänster och en konservativ (och nationalistisk) höger kommer av att vänstern vägrat ta till sig de varningar som konservativa alltid har utfärdat mot snabba och ogenomtänkta samhällsförändringar.

Ända sedan slutet av 1700-talet har konservativa tänkare varnat för att radikala samhällsomvandlingar lätt kan urarta i kaos. Edmond Burke, den politiska konservatismens fader, förutsade redan 1790 att den franska revolutionen – som då bara hade startat – skulle mynna ut i despoti. Och idag, 230 år senare, vet vi att inga revolutioner som genomförts med syfte att skapa ett nytt och jämlikt samhälle har varit i närheten av att förverkliga sina påstådda avsikter. Snarare tvärtom.

Några väpnade revolutioner utsätts vi inte för längre. Men på det mentala planet är vänsterrevolutionen i full gång. Allt ska göras om. Alla hierarkier ska ifrågasättas. Alla identiteter ska upplösas. Alla individer ska frigöras från kollektiva kategorier. Mohammed är lika svensk som Kalle. En man är lika mycket kvinna som en kvinna om han säger att han är det… Det är klart att det spårar ur.

Konservatismen tror på identitet och gemenskap. Den tror att ursprung och kultur räknas. Vad den skulle kunna framhålla i dagens debatt om demokrati och demokratiska principer är att det antagligen är mycket enklare att få en demokrati att fungera om den nöjer sig med att omfatta människor som i huvudsak delar både ursprung och kultur. Det är lättare för två personer att inte vara överens om hur de ska organisera sitt samhälle om de vet att de i alla fall delar samma grundvärderingar. Det är lättare för två personer att inte vara överens om de vet att de båda identifierar sig med varandra och inte mot varandra. Det är lättare för två personer att inte vara överens om de vet att de i alla fall är överens om att vara försiktiga med det de äger gemensamt.

Konservatismen lär oss att vara rädda om vår kultur, vår identitet, vårt språk, men också om vår skola, vår sjukvård och vår trygghet. Idag 2021 bör vi tillägga att den också lär oss att vara rädda om vår demokrati. Vi kan inte utsätta den gemenskap som demokratin förutsätter för orimliga påfrestningar. Vare sig genom omfattande immigrationsprojekt eller genom några mentala revolutioner. De motsättningar vi har idag i samhället gör att människor tappar tilltron till media, till myndigheter och inte minst till politiker. Naturligtvis kommer de också att tappa tilltron till demokratin.

En gång i tiden kunde konservatismen avfärdas som de besuttnas ideologi. Gamla tiders herrar och potentater ville bevara det gamla för att kunna behålla sina privilegier och maktpositioner. Den nya konservatismen är till stora delar en folklig rörelse. Men även denna konservatism kan beskrivas som ett uttryck för en vilja att behålla privilegier. Men vilka privilegier handlar det om? Det handlar om privilegiet att få vara sig själv i sitt eget land. Det handlar om privilegiet att få leva på sina egna villkor i ett land som är ens eget och där man känner oss hemma. Och just nu handlar det för oss i Sverige att få leva i en lugn och fungerande demokrati där vi tillsammans verkar för vårt gemensamma bästa.

Richard Sörman