RICHARD SÖRMAN: Demokrati till varje tänkbart pris?

Är det verkligen fred vi vill ha
till varje tänkbart pris?

– Mikael Wiehe

Har det någonsin talats så mycket om demokrati i Sverige som efter stormningen av Kapitolium 6 januari? Per Gudmundsson förklarade på den konservativa nyhetssajten Bulletin att Trump är en anti-demokrat och landsförrädare. Flera socialdemokrater passade på att utse svenska Trumpsupportrar i Sverige till våldsbenägna anti-demokrater.

Själv tror jag på demokratin. Jag tror det ligger i vårt svenska kynne att bestämma tillsammans. I Erik Gustav Geijers dikt Odalbonden från 1811 säger huvudpersonen: ”Jag går ej stadigt stugan kring; / ty blir mig hågen varm, / jag vandrar upp till Svea ting / med skölden på min arm”. Allmogen har alltså sin röst i Geijers idealiserade bondevärld: Kungen bestämmer inte själv, redlige män fattar beslut tillsammans.

Men tyvärr är det nog med demokratin som med sjukvårdssystemet eller polisen: Den bör inte utsättas för alltför stora påfrestningar. Precis som det finns gränser för vad sjukvården, polisen och skolan kan hantera finns det gränser för vad demokratin orkar med.

Det är exempelvis inte bra om politiska partier börjar anklaga varandra för att driva en anti-demokratisk politik. Visst kan man tänka sig en situation där en aktör inom det demokratiska systemet har för avsikt att avskaffa demokratin. Men när våra svenska socialdemokrater försöker mota bort ett parti som Sverigedemokraterna från det demokratiska maktspelet genom att hävda att de inte är sanna demokrater kan jag inte se något annat än att Socialdemokraterna själva kortsluter det demokratiska systemet. Vill de värna vår svenska demokrati är detta en strategi som i längden blir kontraproduktiv. För hur ska människor kunna tro på demokratin om deras åsikter inte anses rymmas inom det demokratiska fältet?

Till saken hör att demokratin är något av vår nya religion. Demokratin är det mest heliga, det mest vördnadsvärda, det som ingen får ifrågasätta. Tidigare var det kristendomen. Orättvisor och missförhållanden kunde motiveras med att Gud hade instiftat överheten eller med att samhället hade skapats enligt den högstes vilja. Idag är demokratin det absoluta värde som inte tål någon form av relativisering. Demokratin legitimerar både makt och inflytande.

Det kan man tycka är rimligt. Problemet är att ordet ”demokrati” tenderar att betyda mer idag än parlamentarisk representation. Demokrati har också blivit ”medbestämmande”, ”jämlikhet”, ”allas lika värde”, ”rättvisa”, det vill säga en mängd saker som alla har det gemensamt att de används i sammanhang där alla former av skillnader, gränser och hierarkier framställs som orättfärdiga. Vänstern talar om en ”politisk demokrati”, men också om en ”social” och en ”ekonomisk demokrati”. Man får nästan lust att säga att demokratibegreppet har kapats inom det demokratiska systemet. Vänstern anser nämligen att den innehar ett större demokratiskt kapital än vad högern gör. Vänstern är de sanna demokraterna. Att genomföra vänsterpolitik är att stärka demokratin. Låt alla som finns i Sverige vara med och påverka på samma villkor! Medborgarskap och rösträtt åt alla!

Men som vanligt är vänsterns problem att den inte förstår något om gränser och försiktighet. Även demokratin är något vi måste vara rädda om. Även demokratin är något som inte bör utsättas för alltför stora påfrestningar. Det går nämligen att se bortom demokratin. Även demokratin är ett medel, ett verktyg som skapats för att förverkliga ett syfte som inte är demokratin i sig utan något annat.

Svenskar är demokrater och vill leva i en demokrati. Men det finns många demokratier i världen. Om det är demokratin i sig som är det högsta goda finns det ingen anledning att leva i den svenska demokratin snarare än i någon annan. Men demokratin är som sagt inte det högsta goda. Många människor vill också bo i ett hemland de uppfattar som sitt, som de känner igen och känner sig hemma i. Idag har vi en situation där det demokratiska systemet omvandlar vårt land till något helt annat än det trygga hemland det var förut. Vi har också en situation där de som protesterar och önskar se ett Sverige som förblir ett Sverige värt namnet framställs som fiender till demokratin (vilket är ett av skälen till att de inte får något verkligt genomslag för sina åsikter). Hur kan man tro att vårt demokratiska system i längden ska orka hantera en sådan påfrestning? Om demokratin används som ursäkt för att ta ifrån ett folk dess land och dess identitet kommer naturligtvis en ansenlig del av detta folk till slut att vända sig bort från demokratin. Och som sagt: Det blir inte bättre av att dessa människor redan från början förvägras bli en del av demokratiska systemet.

Minns ni den text som Mikael Wiehe skrev för Hoola Bandoola Band på 70-talet? Då var freden det högsta goda. Vietnamkriget rasade och alla ville ha fred. Give peace a chance! sjöng John Lennon. Men, undrade Wiehe, är det verkligen fred vi vill ha? Är det verkligen fred vi vill ha till varje tänkbart pris? Kan inte även freden kapas av motståndarna och ge oss ett samhälle vi inte vill leva i? Sista versen lyder:

Och med freden kommer tystnaden
Allt ordnas underhand
Och folk och länder styckas upp
I samförståndets namn
”Så tag du halva jorden, bror
Och halva månen med
Så tar jag andra halvan
Så är vi bägge två tillfreds”
Om man då kämpar mot förtryck och hot
För den frihet som man valt
Då blir varje krig en segerstrid
Och varje fred ett nederlag.

Är det verkligen fred vi vill ha till varje tänkbart pris?

Richard Sörman