PATRIK ENGELLAU: Är det löjligt att vara konstruktiv?

Det förefaller uppenbart för mig att USA inte kommer att bli bättre under demokraternas Biden än under republikanernas Trump. Det beror på att USA lider under de flerfaldiga måttstockarnas förbannelse (som jag skrev om här). Den som letar lite i sitt minne kan hitta flera likartade tillfällen under de senaste årens amerikanska historia när de demokratiska bedömarna applicerade sin måttstock och de republikanska bedömarna sin och kom fram till helt olika utslag. Exempelvis var förra årets BLM-bråk för en hyggligt fördomsfri åskådare jämförbara med trettondagens kapitoliekravaller. Finsmakare, så kallade tumultologer, kan sitta som konståkningsdomare och resonera om det ena tumultet var en klar 7,8 enligt den internationella upploppsskalan medan det andra var en tydlig 8,1 eller om det möjligen var tvärtom, men för en utomstående betraktare som jag föreföll de tillhöra precis samma obehaglig och onödiga släkte. Fast demokraterna hyllade BLM med vördnadsfulla knäböjningar men vill ge Trump riksrätt för kapitoliefadäsen. Helt olika straff för likartade brott. Republikanerna reagerar likadant fast omvänt.

Motsvarande konflikter finns även i Sverige mellan de två huvudkontrahenterna i den öppna politiska debatten: PK-isterna och de konservativa. Även hos oss tillämpas de dubbla måttstockarnas princip. Mor och dotter bedömer samma sak, till exempel migrationen och den tilltagande kriminaliteten och kommer fram till så olika resultat att det hotar deras framtida samvaro. Lärare som inte ansluter sig till den statliga värdegrunden oroar sig för avsked eller i varje fall mobbning.

Detta är, påstår jag, för det första nytt för västerlandet och för det andra ett existentiellt hot mot våra samhällen. Inte ens när klasskampen mellan arbetare och kapitalister eller statare och jordägare stod som hetast kring förra sekelskiftet var sinnena så laddade av affekt. Det fanns en grundläggande känsla av att klasserna ändå på något vis var bundna till varandra, kanske för att de delade nationalitet och kultur (där de gamla danskbygderna i Sydsverige med minnen av livegenskap kanske var undantagna).

Det hör till saken att om vi jämför de skillnader som splittrar västerlandet i olika fraktioner så är det småsaker mot vad som skiljer oss från andra kulturer. Vi kan ha uppslitande ideologiska gräl om ifall en dömd mördare ska ha sju års eller femton års fängelse medan man i många andra länder resolut hänger dem från en grävskopa eller hugger av huvudet med ett svärd. Även när det är som mest splittrat är västerlandet homogent.

Skulle vi inte vi i västerlandet, mot denna bakgrund, frågar jag mig medvetet och uppriktigt naivt, kunna gräva ned stridsyxorna och satsa på att läka våra samhällens sår? På vilka allmänt erkända ideologiska principer skulle vi i så fall kunna grunda ett återuppbyggnadsarbete? Jag skulle föreslå sunt förnuft i tron att alla människor i vår kultur är födda med det och därför har det även om jag inser att jag kanske romantiserar grovt och tar gruvligt fel. Exempelvis fruktar jag att lärare som pluggat värdegrunden på lärarhögskolor kan vara evigt förlorade som fungerande pedagoger men inget skulle glädja mig mer än om detta bara är en fördom jag hyser.

Jag var medskyldig till ett kortvarigt svenskt riksdagsparti som hade Sunt Förnuft som sitt motto. Min insats var att ha startat och drivit den tankesmedja som utarbetat de idéer som partiet Ny Demokrati gick till val på. Man kan säga att partiet snodde idéerna. Flera andra partier snodde också idéer. Hela syftet med idéerna var att de skulle användas och därför stod de gratis till förfogande. Partiledaren Ian Wachtmeister tyckte att han och jag skulle bilda partiet, men jag ville inte. Jag var kanske feg. Han hittade Bert Karlsson i stället.

Ny Demokrati kraschade ganska snart. Jag har inte besvärat mig med att försöka förstå varför. Kanske är sunt förnuft ingen bärande idé för en politisk rörelse? (Skulle att hata kapitalister vara en stabilare paroll?) Kanske berodde misslyckandet på att lämpliga kandidater (som jag) inte vågade gå med i partiet för det skäll vi skulle utsättas för i bekantskapskretsen. Ian själv var immun mot sådant skäll. Han var en kreativ högförnäm greve som stod över allt klassförakt och, hur underligt det än må låta, bara brydde sig om individernas personliga kvaliteter (samt att han själv fick bestämma). Han var identitetspolitikens motsats och skulle ha blivit dödspolare med Martin Luther King och Nelson Mandela.

Patrik Engellau