PATRIK ENGELLAU: En enhetlig eller olika måttstockar?

Det är bara att erkänna: jag har halvt medvetet översett med svagheter i Donald Trumps beteende ehuru med tilltagande vånda sedan han började mana folk till demonstrationer i Washington (vilket slutade med stormningen av Kapitolium på trettondedagen). Jag har följt den kanske alldagligaste, lättförståeligaste och mest förödande logik som mänskligheten har hittat på, nämligen ursäkter på teman som det överskylande ”det var någon annan som började” alternativt det urskuldande ”det var fel men inte värre fel än de andra”.

Det här är den mänskliga självursäktens ursprungliga formel. Zeus tog elden från människorna men Prometeus gav tillbaka med samma mynt och stal tillbaka elden till människorna varpå Zeus trappade upp stridsåtgärderna eftersom det var Prometeus som börjat bråka och kedjade Prometeus vid en klippa dit det varje dag kom en örn och hackade i sig hans lever. Lagom åt’an, kanske. Då gjorde Zeus son Herakles uppror mot faderns beslut och befriade Prometeus, olydigt mot pappan kanske men ändå inget mot den orätt Zeus åsamkat Prometeus och människorna. Allt är bara självförsvar, det var han som började. Det är kanske till och med ondskans originalrecept ty om alla människor plötsligt slutade göra saker som de skyller på andras kränkningar så kanske jorden skulle återförvandlas till en Edens lustgård och olydigheten och ondskan återta sin boning i en orm.

Sålunda har jag under studiet av Donald Trump försökt att vara i någon mån balanserad vilket jag i denna stund av ruelse börjar inse att man kanske inte alltid ska vara. Den som tar sig igenom några månaders svartmålning av presidenten från sådana som The New York Times och CNN kan tycka att en och annan lögn från Trumps sida inte är så förfärlig, han är ändå en scenpersonlighet, en politikens Joe Labero som gör märkvärdiga konster varav en del faktiskt tycks fungera, till exempel Mellanösternpolitiken. Skattefuskare? Kanske, men är inte korruptionen rätt allmän? Hur är det med Joe Bidens son och alla de till synes fabricerade FBI-anklagelserna mot Trump?

Jag undrar om man inte är dömd att gå ned sig i kvicksand när man börjar göra sådana relativa bedömningar. Den ene kanske ursäktar Trump trots att han far med osanning eftersom motståndarna hittat på historier att han skulle haft ihop det med prostituerade i ett sovrum i Kreml. Den andre, om vi byter land, kanske dömer en ungdomsbrottsling till lindrigare straff för att han vuxit upp bland rötägg och därför inte kan förväntas följa lagen så noga. Att resonera på det sättet, inser jag när jag kommit på mig själv med sådan logik när det gäller Trump, är att ge sig ut på hala vägar. Men om jag inte tillämpar den förlåtande relativitetsprincipen på Trump ska jag då inte heller göra det på andra? Blir det i så fall något kvar av den politiska debatten, vare sig i USA eller Sverige, om man försöker spela Jesus? Eller tvärtom, kommer jag någonsin att kunna ta ledigt om jag aldrig får strunta i folks övertramp utan hela tiden tvingas stå som rättvisans överstepräst och fördöma allt olämpligt?

Även om det verkar naivt så tror jag att det vore bra om vi kunde tillämpa ett traditionellt konservativt eller möjligen liberalt västerländskt synsätt och bedömde allt efter enhetlig måttstock. Om Trump ska dömas för anstiftan till uppvigling, vilket några anser, så bör Nancy Pelosi sannolikt dömas för något motsvarande när hon organiserar en knäböjningshyllning i den amerikanska kongressen till förmån för organisationen Black Lives Matter som har upplopp och storskalig urban förstörelse som affärsidé.

Fram till nyligen var det självklart att rättsstatens likvärdighetsprincip skulle gälla, men knappast nu längre. Det som står i vägen för den enhetliga måttstockens princip är det politiskt korrekta tänkandets underavdelningar för identitetspolitik och intersektionalitet. Identitetspolitikens kärna är just att det är fel att döma alla människors, oavsett kön, sexualitet, religion, ras och så vidare beteende efter samma måttstock. Identitetspolitiken går i sista hand ut på att det finns en högre rätt som avviker från jämlikhet och likabehandling och allt sådant som varit rättsstatens och västerlandets stolthet i åtskilliga sekel. Denna högre rätt är maktens vilja som ingen annan än den själv egentligen begriper. Poängen är att vanliga människor inte ska begripa ty om vanliga människor begriper så kan de döma makten och det är just det de inte ska kunna göra. Makten måste vara oberäknelig och det blir den genom att tillmäta sig rätten att använda valfria måttstockar.

Hur klarar makten sig vid makten trots att den är oberäknelig? Terror skulle kunna vara en metod men den viktigaste i vår tid och i våra länder är att den förmår vanliga, tänkande människor att skämmas för att de skulle vara någon sorts fober, hot- eller hatare eller bara allmänna rasister.

Det är obehagligt att leva i ett samhälle där det inte finns en någorlunda allmänt accepterad och allmängiltig måttstock för bedömning av hur folk uppför sig. Är det inte just detta västerlandet förlorat under de senaste decennierna?

Patrik Engellau