PATRIK ENGELLAU: Tillsammans

Den store samhällstänkaren och ekonomen Adam Smith gjorde följande tänkvärda observation i Wealth of Nations, fjärde boken, åttonde kapitlet:

Folk som tillhör samma näring träffas sällan, även om syftet bara är glädje och underhållning, utan att samtalet slutar i en konspiration mot allmänheten eller i någon dold överenskommelse om att höja priserna.

Det naturliga och eftersträvansvärda är att företag som tillhör samma näring ska befinna sig i en stenhård tävlan med varandra om kundernas gunst eftersom det är denna rivalitet (och ofta ömsesidiga ringaktning företagen emellan) som säkerställer att kunderna med tiden får bättre och billigare varor. Men den ständigt klarögde Adam Smith hade alltså upptäckt att företagen, så fort de fick en chans, försökte ingå gemensamma pakter för att undslippa konkurrensens hårda piska och i stället samarbeta för att i skymundan bilda karteller eller föra andra slags intrigspel mot kunderna.

Den som inte bara tagit till sig Adam Smiths lärdomar utan också insett att världen 250 år efter bokens publicering fortfarande uppför sig enligt författarens förutsägelser blir ytterligt misstänksam om ett privat företag, som borde vara fullt upptaget med att smida ränker mot sina branschkollegor, i stället börjar låta som en statsminister och mässar om att vi ska göra saker tillsammans. När en konkurrent säger att han vill göra något tillsammans med en konkurrent ligger en hund begraven i närskapet.

Under rubriken Nyårslöften hade den svensk-kinesiska elbilstillverkaren Polestar någon dag in på nyåret helsidesannonser i tidningar med följande lydelse:

Beslutsfattare [läs politiker; PE:s anmärkning], lova att utveckla lagstiftningen och att bygga ut infrastrukturen för laddstationer.

Biltillverkare över hela världen, lova att vara transparenta med ert klimatavtryck.

Till dig som läser detta, om du ska köpa ny bil, överväg en elbil. Vilken elbil som helst.

Vårt mål är att leda vägen till nollutsläpp, och vi måste göra det tillsammans.

Jag kan inte låta bli att jämföra med hur det var sextio år sedan när bilfabrikanterna verkligen tävlade om vem som skulle bli utvald till leverantör av familjen Svenssons första bil i livet. Jag minns hur försäljarna smilade och pekade på modellens alla fördelar medan de hänförda sönerna Svensson dreglade över lacken.

Numera säljer inte bilar sig själva, framför allt inte elbilar som vad jag kan förstå inte har några fördelar framför fossilbilar för konsumenterna. De är dyrare, har kort räckvidd och osäker livslängd. För producenterna finns bara ett starkt säljargument, nämligen moraliska påtryckningar av typ ”om du ens föreställer dig något fossildrivet är du en dålig människa”.

För att säkra framtiden när kunderna inte är så pålitliga som förr behöver branschen staten. Man vet ju inte om hela det internationella energiomställningsprojektet inklusive Parisavtalet kommer att fungera och därför vill biltillverkarna, framför allt de som specialiserat sig på elbilar, att staten satsar hela sin prestige och anpassar hela sin planering efter alternativet elektricitet: ”Beslutsfattare, lova att utveckla lagstiftningen och att bygga ut infrastrukturen för laddstationer”.

När bilen lanserades på bred front efter andra världskriget var det inte tal om att staterna skulle bygga tankstationer (utom i de kommunistiska länderna). Varför ska distributionen av el ner i de enskilda batterierna nu bli en fråga för politiker? Det måste bero på att det handlar om teknologier som ekonomiskt inte kan stå på egna ben.

När ett privat företag salvelsefullt och offentligt förkunnar att ”vi” måste göra något ”tillsammans” så handlar det om att företaget vill komma åt skattebetalarnas pengar. Så ondskefullt går mina tankar.

Adam Smith fortsätter sin text så här:

Men även om lagen inte kan förhindra att folk från samma näringar då och då träffas borde den inte göra något för att förenkla sådana möten och än mindre skapa skäl för dem.

Vi skulle kanske önska oss att slippa helsidesannonser som Polestars men yttrandefriheten trumfar de flesta tryckta tokigheter. Däremot borde politikerna tydligt förklara att de inte avser att medverka i olika näringslivsföreträdares och andra särintressens konspirationer mot kunder och skattebetalare.

Har jag således över huvud taget inte begripit att Adam Smith inte längre gäller eftersom allt tidigare förnuft har blivit upphävt av Greta Thunbergs insikt att världen hotas av värmedöd inom några decennier om inte staten banar väg för Polestar?

Det kanske jag har begripit och kanske ändå inte. Jag är till exempel inte helt främmande för misstanken att ett stort gäng i huvudsak statsfinansierade miljöintressen kan ha träffats både en och två gånger precis sådär som Adam Smith beskrev, till glädje och underhållning, och att det även där slutat i konspirationer mot allmänheten. Sådana möten sker hela tiden i FN:s och miljödepartementets regi.