HITTAT PÅ NÄTET: Karl den tolftes död – ”Det svenska storväldet var fallet med sin sista konung”

DENNA DAG I SVENSK HISTORIA Karl XII stupade någon gång efter klockan nio på kvällen den 30 november 1718 i en löpgrav utanför den norska fästningen Fredriksten.

Utdrag ur Verner von Heidenstams novellsamling Svenskarna och deras hövdingar (1910):

Svenska, tyska, italienska och franska officerare samtalade i närheten på sina olika tungomål och rådslogo om, hur de skulle kunna locka konungen ned från hans blottställda plats. Maigret, som nu också kommit till, drog honom sakta i kappan och sade:

”Detta är inte ett ställe för Ers Majestät. Kartescher och muskötkulor ha inte mer aktning för en kung än för ringaste knekt.”

Det var vid niotiden om kvällen. Om en stund förmärkte officerarna, som stodo i löpgraven bakom konungen alldeles vid hans hälar, att hans huvud sjönk åt sidan i kappkragen. Förvirrade lyfte de ned honom och sträckte ut honom på ismarken. Omkring uppställdes några soldater i en rundel med brinnande bloss. Där låg nu karolinernas konung, orörlig och död, träffad i vänstra tinningen av en kula, Värjfästet hade han omfattat så häftigt, att klingan till hälften dragits ur skidan. Officerarna hade stor möda att bryta upp fingrarna och bemäktiga sig det svärd, som han så motsträvigt ville lämna.

För att hären inte genast skulle få kunskap om, vad som skett, höljde de in honom i två simpla soldatkappor och satte en peruk på hans huvud. Därefter tillkallade löjtnant Karlberg tolv soldater av gardet, som ännu ingenting visste. De lyfte honom på en bår, som alltid stod till reds för de fallna, och buro honom ned från berget.

Långa, sönderrivna moln ilade över månen, och backen var stenig och brant.

”Vem är den stupade?” frågade soldaterna lågmält.

”Det är en käck officer”, svarade löjtnanten.

Då råkade den ena av knektarna att snava, och hatten och peruken föllo av den döde, så att månljuset bredde sig över ansiktet med den genomskjutna tinningen.

”Konungen! Vår store, älskade konung!” sorlade bärarna och ville sätta ned båren. Den fruktade, som nyss förut hade blivit tillviskad, att han på ingen längre kunde förlita, låg där avväpnad för deras ögon, och gamla krigsmän, nedsölade av ler och sot, vredo sina frostbitna, grova händer över hans lik och kvidde och stönade: ”Vår store, vår älskade konung!”

Löjtnanten måste hota dem med hårt tilltal, för att de skulle tystna och inte genom sin jämmer förråda, vad som skett.

Tungt och långsamt fortsatte de framåt med sin börda. Midnatt var redan liden, när båren nedsattes på en öppen gräsplan mellan stugorna i Tistedalens öde by. Sedan bärarna fått tre nödmynt i drickspengar, avlägsnade de sig alla. Officeren blev ensam kvar och satte sig på bårskalmen i djupa tankar. Det svenska storväldet var fallet med sin sista konung.

(Band två, kapitel 6: ”Karolinerna. Fredrikshall”)

Läs hela Heidenstams novell här

Redaktionen