RECENSION Richard Sörman har läst Jonna Bornemarks nya bok om omdömet. Vi förstår inte vad praktisk kunskap är i Sverige, vi förstår inte värdet av visdom och intuition. Richard Sörman delar Jonna Bornemarks diagnos över ett dysfunktionellt arbetsliv, men han tillåter sig att spekulera lite yvigare kring orsaker och betydelse. Är det exempelvis inte uppenbart att omdömet faktiskt är en konservativ dygd och att oförståelsen inför omdömet hänger ihop med ett framstegstänkande där kunskap är mer värt än erfarenhet? Och är det inte på samma sätt uppenbart att vårt moderna och framstegstänkande Sverige under senare år har karaktäriserats av närmast exempellös omdömeslöshet? Varför då?

Jonna Bornemark, professor i filosofi vid Södertörns högskola, har kommit ut med en ny bok om omdömets funktion och betydelse: Horisonten finns alltid kvar – om det bortglömda omdömet (Volante, 221 s.). Boken kan sägas handla om vår samtids autistiska oförmåga att förlita sig på intuition, förnuft och praktisk kunskap. (Jag skrev själv en text i ämnet 9 oktober 2019 här på Det Goda Samhället). Vi har en pseudobildad medelklass i Sverige där oviljan att använda sig av förnuft och intuition blir alltmer kostsam. Det svenska Corona-haveriet har fått kunskapsnaiviteten att vackla en aning, men någon djupare insikt om det begränsade värdet av teoretisk kunskap verkar ännu inte infinna sig.

Det handlar alltså om kunskap, men det handlar också om arbete och arbetskultur. Måste vi alltid kontrollera vad alla gör? Måste vi ha rutiner för hur alla situationer ska hanteras? Måste vi arbeta i enlighet med en fastställd plan som leder mot ett definierat slutmål för att arbetet ska vara meningsfullt?

Bornemark beskriver hur många svenskars arbetsliv förpestas av förpappring, standardisering (alla ska göra likadant), floskelproduktion, effektiviseringar, digitaliseringar och mätbarhetsfetichism. Istället för att ägna sig åt sina professioner måste yrkesmänniskor läsa rutiner, lära sig IT-system, svara på utvärderingar och dokumentera. Resultatet blir ofta en ”syftesförskjutning”: Meningen med arbetet blir att uppnå vissa kvantifierade mål istället för att förädla arbetets kärnverksamhet. En polismyndighet som fått i uppdrag att uppnå en viss uppklarandegrad kan välja att lösa enkla men inte så allvarliga brott eftersom det bättrar på statistiken.

Bornemark menar att vi lider av en begränsad kunskapssyn. Vi förstår inte värdet av praktiskt vetande. Hon hänvisar till Aristoteles och till de olika typer av vetande som han beskriver i ”Den nikomachiska etiken”. Episteme är ett objektivt och teoretiskt vetande. Det är det vetande vi idag anser vara verklig kunskap: Man kan beskriva principerna för hur något fungerar, man kan hänvisa till empiriska undersökningar, kunskapen är precis och belagd. Men Aristoteles erkänner också värdet av andra former av kunskap: nous (insikt), sophia (vishet), techne (konst eller färdighet) och fronesis (klokhet). All mänsklig aktivitet bemästras alltså inte med hjälp av episteme: Insikt och klokskap kan också spela roll. Och när det kommer till det professionella omdömet, menar Bornemark, måste det naturligtvis bygga på ett teoretiskt vetande, men det ska också ta hjälp av just insikt, vishet, färdighet och klokhet.

Om jag själv ska tillföra något till denna relevanta och träffande diskussion – jag känner igen allt från min tid i universitetsvärlden – får det bli på en metanivå. Jag har inget att invända mot Bornemarks beskrivning av problemet, men jag tillåter mig att reflektera lite yvigare kring dess orsaker och betydelse.

Är det inte slående, till exempel, hur vår svenska misstro mot omdömet kombineras med vad som rätteligen kan beskrivas som en lika svensk och pyramidal omdömeslöshet? Det framstår nämligen som uppenbart att många av de problem som plågar vårt samhälle så här i början av 2020-talet (bostadsbrist, överbelastad vård, sjunkande skolresultat, systemhotande kriminalitet) har kommit till oss på grund av våra politikers bristande omdöme. Hur kan ansvariga politiker med insyn i ekonomi och samhällsplanering tro att de ska kunna öppna sitt lands gränser på vid gavel för immigranter från några av världens mest dysfunktionella kulturer utan att det ska kosta i form av både pengar och trygghet? Bornemark ger själv exempel på denna svaga omdömesförmåga då hon flera gånger i sin bok gör politiska markeringar mot invandringsmotstånd. Nej Jonna Bornemark, jag är inte rasist eller fascist bara för att jag vill upprätthålla en nationalstat där vi gör en formell skillnad mellan oss som ingår i gemenskapen och dem som inte gör det. Det går hur bra som helst att tala om ”vi” eller ”vi i Sverige” (vilket Bornemark ifrågasätter) eftersom man gör så precis överallt i hela världen.

När det gäller frågan om de grundläggande orsakerna till vår misstro mot det praktiska vetandet brukar många nämna New Public Management-tänkandet. Det gör även Jonna Bornemark. NPM-filosofin förespråkar att offentlig verksamhet som utbildning och vård ska bedrivas enligt företagsekonomiska principer med fokus på kvantifierbara resultat. Diskussionen är förstås relevant, men frågan är om inte NPM är ett symptom snarare än en verklig orsak.

På 1700-talet slog individualismen och framstegstänkandet igenom i Västerlandet. Sedan dess har många av oss västerlänningar besjälats av en växande ovilja att se några andra värden än de som uppstår i och med att vi förverkligar våra mål. Moderna människor lever för att förverkliga sina egna drömmar och inte för att uppfylla gudarnas, samhällets eller föräldrarnas förväntningar. Meningen med allt vi gör står alltså att finna där framme: i syftet, i målet, i nyttan eller det framtida nöjet.

Denna utveckling har på många sätt varit av godo, men drivs den för långt blir vi blinda för allt som inte har med nytta och målsättningar att göra. Tradition, yrkeskunnande, skönhet, identitet får inte längre något inneboende värde. Vad ska vi med en svensk akademi till liksom om den bara ska vara så där gammaldags? Varför ska det finnas en professor i latin om inte personen i fråga skapar något mätbart mervärde? NPM-tänkandet har drivit på utvecklingen. Men i grunden handlar det om en omfattande mentalitetsförvandling som pågått under flera hundra år och som bara verkar drivas längre och längre.

Ett annat fenomen som mitt eget omdöme uppmanar mig att nämna i sammanhanget är kvinnornas alltmer påtagliga närvaro i det offentliga arbetslivet. De arbetsmiljöer som Bornemark beskriver (vård, utbildning och omsorg) är i huvudsak är kvinnliga arbetsmiljöer. Mina egna erfarenheter och min egen intuition (Bornemark uppmanar oss att lita på vår intuition) säger mig att det ofta har varit kvinnor som varit pådrivande i den här utvecklingen. Om inte annat så verkar de ofta tycka om att upprätthålla systemet. Vem har inte råkat ut för den kvinnliga kollegan som vill att alla på jobbet gör likadant? Det handlar inte bara om manligt och kvinnligt. Det är inte svart och vitt. Men jag ser en tydlig tendens. Kvinnorna blir förresten också själva offer för systemet eftersom de verkar har svårt att inte ta det på allvar. De sitter på sina mellanchefspositioner och hanterar alla handlingsplaner och utvärderingssystem till den dag då orken tar slut och de går in i väggen.

Jag tillåter mig att spekulera vidare. Tänk om vi här har att göra med det som Jordan Peterson i en av sina intervjuer på YouTube kallar ”the devouring mother”, det vill säga ”den uppslukande (eller förtärande) modern”. The devouring mother är en arketyp som enligt Peterson symboliserar en dysfunktionell kvinnlighet som vill kontrollera sin omvärld under förespegling att allt ska ordnas till det bästa. Mamma vet nämligen bäst. Hon tar hand om allt. Hon ser allt. Och när mamma bestämmer får ingen ta några risker. Ingen får överskrida några gränser. Allt ska ske enligt mammas regler. Hon är snäll men hon vill veta allt. Frågan är vilken plats det blir kvar för risktagande, intuition och eget ansvar när mamma ska övervaka allt? Ingen alls förstås. Och det är symptomatiskt att när mamma bestämmer ska alla göra lika. Det är ett av de mest upprepade mantra som finns idag i den svenska offentligheten. Lika för alla! Likvärdighet! Alla ska göra lika!

Till saken hör att det professionella omdömet tidigare var männens privilegium. Män har suttit på auktoritetsstarka instanser (lärare, präster, domare, kungar) där det goda omdömet utgjorde själva kärnan av yrkesprestigen. Det är också så att omdömet har varit en dygd som förknippats med konservativa värderingar. Tittar man på synonymer till ordet ”omdöme” hittar man ”klokhet”, ”vett”, ”förnuft” och ”balans”. Engelskans ”judgement” har ”common sense” som synonym, vilket är ett begrepp som vanligtvis används av konservativa tänkare och politiker.

Vad jag försöker antyda är att vår samtids tveksamhet inför omdömet kanske har mer att göra med modernismens, vänsterns och faktiskt kvinnlighetens dominans över det offentliga arbetslivet än med NPM-tänkande och kommersialisering. Liberalism och socialism har mycket gemensamt: Man ifrågasätter gamla, inneboende värden och kräver förändringar och revolutioner. Konservatismens svar har bestått i att ropa efter försiktighet. I de konservativas egna ögon har dessa rop efter försiktighet också varit ett rop efter omdöme och omdömesförmåga.

Läs Jonna Bornemarks bok. Ämnet är centralt i vår samtid. Men granska boken kreativt. Har inte vår oförståelse för omdömets värde faktiskt kombinerats med utövandet av en närmast ofattbar omdömeslöshet? (Palmemordet, Anna Lind-mordet, nedläggningen av försvaret, Tomas Quick-skandalen, de apatiska barnen, massinvandringen, den arroganta tafattheten inför Coronaviruset…) Vilken roll spelar den historiskt sett så betydelsefulla individualismen och anti-traditionalismen? Har problemet något med en dysfunktionell och kontrollerande kvinnlighet att göra? Och är inte omdömet en konservativ dygd snarare än en vänsterideologisk?

Bornemark kommer också in på frågan hur vi kan odla omdömet. Kanske är det inte svårare än att vi ska återupprätta värdet av erfarenhet och tradition och att vi dessutom ska sluta tala om för folk hur de ska leva och vad de ska göra.