MOHAMED OMAR: Star Wars – historien om hur ett pojkäventyr feminiserades intill oigenkännlighet

I ett avsnitt av The Joe Rogan Experience podcast (24/10 2020) berättade artisten och Trump-anhängaren Kanye West att han ogillar Disneys Star Wars-filmer som började komma 2015. De tre så kallade prequels som kom mellan 1999 och 2005 var bättre, hävdade han.

(En prequel är en film som kom efter originalet, men utspelar sig före originalet. Alltså en efterföljare i verkligheten, men en föregångare i fiktionen.)

Kanye berättar att han suttit hemma i karantän och sett på Star Wars: Revenge Of The Sith (2005) tio gånger om. (Det är den tredje delen i prequels-trilogin).

Varför är Disneys sequels sämre än prequels? Därför att de, liksom originalfilmerna, är skapade av George Lucas, säger Kanye:

They said George Lucas’ prequels were worse than the corporate-made Disney Star Wars. Like Revenge Of The Sith? We saw how Darth Vader was made! Like I watched that 10 times during COVID.

Kanye går till och med så långt som att hävda att prequels är bättre än originaltrilogin (1977-83):

I’m saying the prequels are better than anything…and I’m sorry Disney/Star Wars design team…no man, this is George. This is his baby. That thing was set in his heart to show us as children to show us The Hero’s Journey.

Joseph Campbell (1904-1987) var en amerikansk professor i mytologi, mest känd för sin bok The Hero With a Thousand Faces (1949) som handlar om hur hjältens resa skildras i världens olika myter och legender. George Lucas har sagt att han inspirerats av boken.

Jag tar detta tillfälle i akt att säga att jag håller med Kanye om att sequels är dåliga. Men tyvärr måste jag säga samma sak om prequels. I Joseph Campbells bok är hjälten en man, så även i George Lucas rymdsaga: Luke Skywalker.

Prinsessan Leia är förvisso en kvinna, men hon är en stödfigur, inte hjälten med stort H.

Det som gjorde att jag, och många andra pojkar, älskade Star Wars som barn på 80-talet var just att det var ett traditionellt pojkäventyr. Det handlade om en pojke som drömde om hjältedåd. Han ville bort från sin trista tillvaro och kände att han var kallad att utföra stora ting.

Jediriddarna i originaltrilogin var människor. De var män. Precis som kung Arthurs riddare. De påminde också om Tempelriddarna med sina mantlar, kåpor och svärd. George Lucas ska även ha varit inspirerad av samurajerna. Även de män.

Den enda jedin som inte var människa var den mystiske mästaren Yoda. Just detta gjorde honom så unik och märkvärdig. Han framställdes dock inte som en krigare, utan som ett finurligt och klokt naturväsen, ungefär som tomten i gamla folksagor som dyker upp och ger hjälten råd.

Obi Wan Kenobi, spelad av Alec Guinness, var en vis gammal Merlingestalt med aristokratiska drag som med faderliga råd undervisade Luke om Kraften.

I prequels öppnades jediriddarnas orden upp inte bara för kvinnor, utan även icke-mänskliga varelser. Yoda gick från unik till en i mängden av konstiga varelser i alla regnbågens färger.

De värdiga och visa – och manliga – riddarna, förvandlas i prequels till en samling rymdmonster, medan Kraften, som var magisk och obegriplig, avförtrollas och visar sig bestå av något slags parasiter, kallade midichlorians, som kan upptäckas genom blodprov.

Feminiseringen fullkomnas i sequels (2015-2019) där den unga kvinnan Rey ersätter Luke. Hela tiden ska det markeras att kvinnor minsann kan. De gör till och med saker bättre.

När Rey möter en skräckinjagande jätteorm i underjorden springer pojkarna och gömmer sig, medan Rey står modigt kvar. Dessutom visar hon att våld inte är det bästa sättet att lösa problem. Det är egentligen synd om den hemska ormen. Den är arg för att den är sårad. Rey lägger sin mjuka, kvinnliga hand på såret och vips så är den helad. Ormen gnyr och ringlar iväg utan strid.

Rey är en self made woman – utan någon som helst träning spöar hon en betydligt starkare skurk, de nya filmernas motsvarighet till Darth Vader – Kylo Ren. Hon behöver ingen vis gammal man som ska mansplaina om Kraften.

Mot det onda, ”vita imperiet” står de ”mångkulturella” rebellerna. Det hela ser ut som ett rymd-AFA i kamp mot stereotypa rymdfascister, ledda av en neurotisk general som är misstänkt lik Eric Trump, Donalds son. Den rödlätte general Hux står och talar inför sin armé i en scen som påminner om nazisternas massmöten i Nürnberg. Orange Man Bad.

Det feministiska budskapet i de nya Star Wars-filmerna blir näst intill övertydligt när rebellflottans amiral, en blåhårig ”batikhäxa”, sätter machokillen, piloten Poe på plats.

När batikhäxeamiralen, kallad Holdo, tar över kommandot gör nämligen Poe myteri. Hans uppror krossas. Vem vet, kanske är det en metafor för hur kvinnorna nu tagit makten över Star Wars-sagan?

I de nya filmerna är det kvinnor överallt, till och med stormtroppers, imperiets elitsoldater visar sig ha kvinnor i sina led. Den tuffaste och coolaste av dem, i silverrustning och röd mantel, är förstås en reslig och stark tant.

För mig existerar varken prequels eller sequels, endast originaltrilogin: det pojkäventyr som förtrollade mig på 80-talet. Då var det såvitt jag vet bara pojkar som gillade Star Wars. Det fanns åtminstone inte en enda tjej som lekte med actionfigurerna. Och så är det, trots feminiseringen av filmerna, delvis fortfarande. Jag har sett statistik som visar att en överväldigande majoritet av fansen är vita män.

Det är dock en krympande skara.

Klicka här för att gilla min sida på Facebook. Om du uppskattar det jag gör kan du donera genom att swisha till 0760078008 (Eddie)

Mohamed Omar