MOHAMED OMAR: Modersmålet – vår ädlaste arvedel

Häromdagen (20/10 2020) skrev Richard Sörman en fin artikel som uppmanade unga svenskar att erövra sitt modersmål, ”Ärans och hjältarnas språk” enligt Esaias Tegnér.

När jag läste lingvistik vid Uppsala universitet kom vi ofta in på ämnen döende språk. Faktum är att språk dör varje dag. Om vi inte vill att svenskan ska dö, måste vi, som Sörman skriver, bli dess vårdare och försvarare. Ett sätt är att läsa dikter vid högtidsdagar och fester. Födelsedagskalas är bra tillfällen.

Sörman nämner hur invandrarnas brytning förstör svenskan. ”Igår jag käkade kebab”. Den dåliga svenskan talas inte bara av invandrare, utan också av ungdomar som är uppvuxna här. Den används för att visa att man inte är en ”svenne” utan en ”blatte”.

När mina barn var små började de på dagis i det invandrartäta utanförskapsområdet Gottsunda i Uppsala. Efter ett tag märkte jag att deras svenska blev dålig. Jag bytte därför dagis. Jag skjutsade dem med bil varje dag till ett svenskare dagis längre bort.

Det blev en extra kostnad. Det var en ansträngning. Jag gjorde det för att rädda mina barn från rinkebysvenskan.

I sin artikel citerade Sörman ur Tegnérs dikt ”Språken” från 1817. Jag vill dela med mig av annan, mindre känd dikt. Den har faktiskt aldrig tidigare publicerats på Internet.

Dikten är skriven av Olof Thunman, en poet jag ständigt återkommer till. Han föddes 1879 och avled 1944 och är mest känd i hela vårt land för gånglåten ”Vi gå över daggstänkta berg” som skrevs en kväll i juni i Sörmland då poeten var en ung man.

Olof, som gärna kallade sig själv Olle, föddes i Uppsala och studerade senare nordiska språk vid universitetet. I Stockholm utbildade han sig till konstnär vid Konstakademien. Han debuterade sent, 1919, med Pan spelar, och därpå kom regelbundet nya diktsamlingar – Olandssånger, 1927, Från färdväg och fornbygd, 1929, Mark och vindar, 1935, Visor från vidd och vrå, 1939. Dessa böcker finns inte att få tag på i bokhandeln och trycks inte på nytt. Ytterst få av dikterna finns utlagda på Internet. Det är jag som lagt ut de flesta av dem.

Thunman älskade Sverige och Uppland – han var nationalist och provinsialist, fosterlands- och hembygdsromantiker. I många av sina dikter skildrar han det uppländska landskapet. Han har skrivit vår landskapssång: ”Här ligger landet” eller ”Upplandssången”. Han var en vandrande trubadur som besjöng träden, fåglarna och bäckarna. Han valde som personlig symbol Pan, den lurvige Pan, skogens gud. Man kan säga att han var vad Karlfeldt var för Dalarna, Bååth för Skåne och Fröding för Värmland. En stor skillnad mellan honom och dem är att Thunman är mer eller mindre bortglömd.

Hans dikter om Uppland handlar om årets gång, om de stora högtiderna, om sagor och myter, om hur forntiden lever i nuet. Det är därför jag, som intresserar mig för hur svensk kultur formats i samklang med årstidernas växlingar, har haft så behållning av hans dikter.

Mohamed Omar (Eddie) vid Olof Thunmans grav på Alla helgons dag 2017

Vandraren Thunman gick hela sitt liv över daggstänkta berg. Livet och naturen hade ständigt ett friskt, daggvått skimmer över sig. Och längst bort hägrade som i sången ”fågel Fenix land”, sagolandet som ”skiner av kristaller och rubiner”.

Dikten ”Modersmålet” är hämtad ur samlingen Mark och vindar från 1935. Diktjaget vandrar ensam i ett främmande land och saknar sitt hemland och sitt språk. Så får han höra några svenska ord. Det är inga märkvärdiga ord, men han känner stor lycka och anar ”doften av hembygdens jord”.

MODERSMÅLET

I

Jag vandrade ensam i fjärran land
där jag intet förstod
av folkets bubblande tal.
Och en smygande oro stal efterhand
ifrån mig mitt muntra mod.
Jag kände omkring mig ett främmande tvång,
och min enda tröst var lärkans sång,
och vipans förtrogna signal.
Jag gick i hemlängtan dag efter dag
i vägarnas heta sand.
Och pulsen slog med allt tyngre slag,
och min själ var ur lag.
Men att gå var mitt enda val.
Och jag gick i solgass och damm.
Men så blånade havet fram.
Och jag mötte en vind så salt och sval.
Och jag kom till en stad och en väldig hamn,
som bredde en tryggande famn
av tvenne pirar mot världen ut.

Det var kaj efter kaj förutan slut
och mast vid mast.
Kring ångarna trängdes pråmarnas hop,
och kranarna lossade skrovens last
med dån ur djupa förvar.
Bogserarnas vresiga tjut
skar
genom ankaspelsknarr och kättingskräll,
genom stimmet av sjåarnas kraxande rop
och lämparnas pladdrande vrål.
Sirener skreko till vinschars gnäll,
och det small
i trossar och wire av stål.
Och från packhusens väggar gav ekot svar
i dånande återskall.
Doften av österns kryddor flöt
tung och söt
över blanka oljiga svall,
och det luktade tjära och kåda och gran
och tång och tran
och långfärd och ocean.
Kring allt stod en darrande töcknig sky
av rykande sot och kol.
Och från alla håll steg ett dövande gny –
ett bullrande myller av tungomål.

Men då klang det till. Några svenska ord
klövo förbistringens babblande skrål.
Det var Roslagsmål –
en stormhärdad skepparröst.
Det var en order till någon ombord
på en vaggande båt. Och jag såg den blå
flaggan med gullkorset på.

Mitt beklämda bröst
fick åter luft, och mitt hjärta blev lätt.
Jag anade doften av hembygdens jord
och jag mindes min barndoms slätt
och åsarnas fjärran blånande bryn
och Mälarens vattrade fjärd.
Jag såg mitt land i en skymtande syn.
Och jag kände jag ägde hem och härd
i en främmande avog värld.

II

Jag vilade ut på min vandring en gång
hos en runsten vid vägens rand.
Det var när sommarens vind gick len
och strödde dofter i rika fång
från blommande åkerren.
Och rågen stod kärntung och önskegrann
i Tiunda bördiga land.
Solen sken,
och humlornas surrande honungssång
med drömmens trollmakt mig band.
Nuet försvann,
och jag hörde runornas lavgrå tal
susa ur ristad sten.
Det ljöd som ett sällsamt och gåtfullt brus.
Men spridda ord strödde glimtar av ljus
över öden från fornstora dar.
Jag anade dunkelt en moders kval
och jag tyckte mig skönja en grånad far,
som lät resa sten efter tidens sed
åt sonen, som stupat i österled.

Från de gamles fejder och bardalarm
till vår egen strid,
från det gångnas vardag till stundens id
såg jag stigar och stråk.
Och jag kände en skälva genom min barm
vid tanken på svearnas språk –
den tåga, som går genom ätter och led
från runtid till nutid ned.

III

Trofasta modersmål,
som aldrig förklingar och dör!
Höga, givmilda dis, som gav
vår ande en brynja av länkat stål,
vår tanke en drabbande glav
och vår strävan en stämma i folkens kör!
Din skatt är vår ädlaste arvedel.
Och stolt och lycklig jag lyssnar och hör –
och i ödmjuk bävan jag nalkas och rör
ditt eviga strängaspel.

Olof Thunmans diktjag skälver i sitt bröst när han tänker på att han talar samma språk som sina förfäder – de som reste runstenarna. Det svenska språket är, som han skriver, ”vår ädlaste arvedel”.

Klicka här för att gilla min sida på Facebook. Om du uppskattar det jag gör kan du donera genom att swisha till 0760078008 (Eddie)

Mohamed Omar