PATRIK ENGELLAU: Svensk överlägsenhet

Det svenska ordet överlägsenhet uppträder i minst två helt olika betydelser. Den ena betydelsen är suverän kompetens som i ”När jag utmanade Luciano Pavarotti i tävlingen ’Världens främste tenor’ fick jag se mig slagen på grund av Pavarottis överlägsenhet”. Den andra betydelsen är högdragen eller snorkig som i ”Jag skämdes efteråt för att jag så överlägset och nedlåtande snäst av en person som bara ville tigga en krona”.

Är Sverige överlägset på det första eller det andra sättet? Den frågan presenterade sig när jag läste epilogen till Pehr G Gyllenhammars memoarbok Perspektiv som just publicerats på svenska. Epilogen är skriven av hans jämförelsevis unga hustru, doktorn i industriell psykologi och organisationspsykologi Lee Welton Croll (bilden). Doktor Croll är medborgare i tre länder och har bott utomlands länge som så kallad expat, även många år som Gyllenhammars fru på Östermalm i Stockholm. I hennes beskrivning av Sverige framstår vårt land som ett väsen av Dr Jekyll och Mr Hyde-typ där båda slagen av överlägsenhet är markerade.

Hon talar om hur Sverige ”positionerat sig självt som ledstjärnan för progressiva värderingar, design och innovation… Före mitt liv tillsammans med Pehr var mitt intryck av Sverige att det var ett väldigt liberalt, öppet och tolerant land med en avgjort modern syn på frågor som till exempel äktenskap för homosexuella, tillgång till utbildning och allmän sjukvård.”

Så långt Dr Jekyll. Sedan förvandlar sig Sverige inför hennes ögon till sitt alternativa jag som Mr Hyde. Jag menar att hennes observationer är väsentliga ty den svenska mentaliteten är inte självklar.

Ett av de ”vanligast förekommande tillvägagångssätten som jag träffade på i Sverige, vilket förstärkte betydelsen av att nära följa de etablerade, sedvanliga sättet att göra saker och ting.” (Jag tror att det betyder att svenskarna vill vara konformister; översättningen brister en hel del.) ”Ett exempel är att jag i Sverige ofta fick det lama svaret: ’Nej, det går inte” när det gällde ganska enkla förfrågningar. ’ I Sverige gör vi så här…’. Oavsett om det är avsiktligt eller inte speglar denna typ av svar en underförstådd brist på flexibilitet och konvenans”. (Jag tror att hon menar att svenskarna hellre är konventionella än flexibla. Att göra som andra ger oss trygghet. Avvikare uppskattas inte. Den uppfattningen hade i alla fall min förra fru, en amerikansk välutbildad och kompetent hippie från San Francisco, som orkade med nästan tio år i Sverige.) ”För en icke-svensk kunde det uppfattas som nedlåtande och föraktfullt i förhållande till andra vanor och bruk, som att det insinuerade att svenskarna var de enda att ha alla de ’rätta’ svaren”. (Det betyder nog att svenskarna beter sig överlägset nedlåtande mot folk som kommer med andra lösningar än dem vi svenskar är vana vid och därför anser medfött överlägsna i bemärkelsen objektivt bättre. ”In Sweden we have a way…”)

”Min erfarenhet av vardagslivet i Stockholm”, fortsätter doktor Croll, ”gjorde att det snabbt blev uppenbart för mig det finns subtila regler i form av konventioner som tillämpades på många delar av livet i Sverige, i högre grad än någon annanstans där jag har bott.” Ett exempel var när doktorn och maken skulle gå på en familjemiddag. Pehr föreslog ett socialt experiment och gick dit utan slips. Efter tjugo minuter hade de övriga inbjudna männen tagit av sig slipsarna. Till skillnad från exempelvis anglosaxare gillar svenskar inte excentricitet.

”Jag förvånades över att jag så ofta mötte så många spår av elitism och nationalism trots Sveriges starka betoning på jämlikhet och öppenhet. Många av de människor jag interagerade med [umgicks med, heter det på svenska; PE:s anmärkning] lade betydande vikt vid social klasstillhörighet och svenskt ursprung. Till min bestörtning, påmindes jag ofta om min status som ’outsider’, vilket inte gjorde att jag kände mig speciellt välkommen – en upplevelse som inte var ovanlig bland utlänningar (expats) jag känner i Stockholm – trots att jag var en artig professionell person med en liknande kulturell bakgrund som var gift med en välrespekterad svensk. Jag fick vid mer än ett tillfälle höra att jag skulle ’återvända dit jag kom ifrån’ och ’vilken förlust för dig att du inte är svensk’.”

Där fick vi lite att bita i. Jag tror att doktor Croll på det hela har rätt. Svenskarna är nog mer flockdjur än andra, mer kosmopolitiska folk. Vi är noga med att se till att nästan inte bryter leden. Se bara på mig som inte tål oklar svenska! Det intressanta är att doktor Croll fick uppleva detta svenska drag bland överklassen på Östermalm. När migranter från Mellanöstern och Nordafrika får vad jag antar är motsvarande svenska behandling kallas det för strukturell rasism.

Svensken är inte rasist, varken strukturell eller av annan sort. Han avvisar och ser ned på alla, oavsett färg eller ras, som inte uppför sig enligt det i Sverige nedärvda mönstret. Han blir kränkt om det kommer en utlänning som inte av sig själv och utan tillsägelse begriper Sverige har hittat den rätta vägen. Han blir så förtvivlad av avvikare att han är villig att betala hur mycket som helst för att förmå avvikarna att försvenska sig.

Å andra sidan ska vi inte döma svensken alltför hårt för hans motvilja mot kulturella avvikelser och hans envisa försök att bevara homogeniteten. Det är därifrån, tror jag, som den höga svenska tilliten kommer. När andra människor är likadana som man själv kan man rätt väl förutsäga hur de kommer att bete sig. Därför behöver man inte gardera sig med avtal och advokater. Det räcker med ett handslag.

För övrigt är svenskar fjära inte bara gentemot utlänningar utan också mot varandra. När jag var barn och mina föräldrar bjöd vänner på middag så hette det att vi hade ”främmande”. Ett folk som betraktar även sina egna som främmande måste ha stenhård överblick över andras beteende för att avgöra om människor ska gå att lita på.

Patrik Engellau