PATRIK ENGELLAU: Två politiska grupperingar

Inte ens sådant som man har inpå sig och som noggrant uppmärksammas och kommenteras hela tiden – jag tänker på svensk politik – begriper man. Åtminstone har jag svårt att fatta.

Om vi börjar med riksdagspartierna. Är dessa åtta av varandra oberoende och fritt kringsvävande enheter som kan uppvisa vilka slumpvisa och tillfälliga förbindelser som helst eller finns det någon ordnande princip som indelar dem i kluster? Förut var det så. Då fanns dels borgerliga, dels socialistiska partier. Mellan dem gick en betydande klyfta. Partierna visste vart de hörde. Idag är det svårare.

För mig känns det som om det gick en diffus skiljelinje mellan å ena sidan regeringen och dess stödpartier, alltså s, mp, c, l och v och å den andra sidan ett slags oppositionsliknande konglomerat bestående av m, kd och sd. Observera att detta är bara en känsla jag har. Regeringen och stödpartierna har långt ifrån förklarat sig vara något sammansvetsat gäng och i den mån oppositionen uppfattar sig som opposition så har den åtminstone inte deklarerat det utåt.

Ändå är det svårt att frigöra sig från tanken att det existerar en klyfta, skiljaktighet eller kanske bara en lite skreva mellan de fem och de tre. Vari skulle en sådan då bestå? Finns det något inre kitt som internt håller samman de två grupperna? Har vardera någon distinkt lukt som kan få oss blodhundar att ana i vilket av de två lägren vi hamnat?

Jag tror det finns en skillnad även om den inte är så skarp och tydlig som en analytiker skulle önska. De personer som är inblandade i regeringspartierna med stödpartier består nästan uteslutande av representanter för politikerväldet och det välfärdsindustriella komplexet eller i övrigt är finansierade av stat eller kommun. Ideologiskt är de för det mesta PK-ister.

Jag gjorde en snabb och ovetenskaplig genomgång av liberalpartiets 25 styrelseledamöter. Nästan alla har länge varit proffspolitiker, riksdagsledamöter, kommunalråd, regionråd. Någon har varit rektor eller universitetslärare, blodtrycksforskare eller distriktstandläkare. Ett par har under något år på 90-talet varit banktjänstemän. En var ”egenföretagare” åren 91 – 94. En driver ett större företag med Arbetsförmedlingen som enda redovisade kund (vad jag kunde se). En sådan företagare har troligen inget emot att välfärdsapparaten växer. En annan liberal ”älskar grön infrastruktur”.

Utan att ha gjort motsvarande undersökning av de andra partierna inom gruppen påstår jag att deras styrelser troligen har ungefär samma sammansättning och ideologiska hållning.

När jag sedan undersöker de tre oppositionspartiernas styrelser upptäcker jag att sammansättningen är snarlik: kommunalråd, regionråd, riksdagsledamöter, före detta statsråd, en och annan före detta universitetsanställd. Ändå känns kontakterna med det civila samhället och medelklassens vanliga liv starkare hos den här gruppen. Den ideologiska hållningen känns annorlunda även om skillnaderna är hårfina. Där finns en ledamot som varit sjuksköterska i decennier och en som varit advokat. En annan är så politiskt inkorrekt att hon tror på Bibelns skapelselära. Ytterligare en jobbade som städerska på Finlandsbåtarna och anser vi behöver flyga mer för klimatets skull (jag vet inte hur det skulle gå till men det är i alla fall inte politiskt korrekt). En säger sådant som att familjerna ”själva ska få bestämma över hur de vill göra med barnomsorgen, föräldraledigheten och tiden med barnen” vilket gänget kring regeringen troligen skulle snörpa på munnen åt.

Skillnaden mellan å ena sidan regeringen med stödpartier och å den andra de tre partier som skulle kunna utveckla sig till en organiserad opposition är lövtunn. Som individer ser deras representanter ungefär likadana ut, de lever troligen ungefär samma slags liv och har rimligtvis samma lön. Deras erfarenheter av livet utanför politiken och dess lydorganisationer är synnerligen begränsade. Det som eventuellt skiljer dem är att de hamnar på olika positioner på den ideologiska skala vars ena ändpunkt är den fullständiga politiska korrektheten och andra ändpunkt är det småborgerliga, gråsossiga, medelklassiga sunda förnuftet. Det är inte så att något enskilt partis styrelser i genomsnitt ligger vid någon av ändpunkterna. Däremot ligger genomsnittet för regeringen med stödpartier närmare den politiskt korrekta ändpunkten än genomsnittet för de möjliga oppositionspartierna.

Hur ska man i detta perspektiv förstå den dagsaktuella politiska kampen – bråket om lagen om anställningsskydd – som hotar regeringens sammanhållning och kan leda till ett extraval? Har det något att göra med den ideologiska spänningen mellan PK-ism och sunt förnuft?

Jag tror inte det. Det här är en helt annat slags strid som mer följer den traditionella motsättningen mellan socialister och borgerliga, arbetare och arbetsgivare, till exempel frågan om vilken rätt en arbetsgivare ska ha att säga upp en anställd som upprepade gånger kommer för sent till jobbet eller på andra sätt anses olämplig av arbetsgivaren.

Det är märkvärdigt att Sverige som varit världsberömt för sin saltsjöbadsanda och förmåga till fredligt och tillitsfullt samråd mellan anställda och arbetsgivare nu plötsligt hotas av regeringskris för att det föreligger förslag om att ändra några formuleringar i lagen om anställningsskydd. Det beror antagligen på att de anställda inom den offentliga sektorn är ilskna för sina notoriskt dåliga arbetsförhållanden och inte tänker ge efter en tum.

Patrik Engellau