PATRIK ENGELLAU: Populisternas egen populism

När jag slösurfade på internet råkade jag stöta på en definition av begreppet populism som påstods var hämtad från Wikipedia. Definitionen lät så här:

Populism, (lat. populus, ”folk”), politisk rörelse som vädjar till ”folket” och ”sunt förnuft” samt angriper en politisk eller social elit, ofta utan grund i en specifik ideologi.

Definitionen förvånade mig på två sammanhängande sätt. För det första insåg jag att om detta är populism så är jag nog populist. Jag vädjar verkligen till folket i bemärkelsen att jag dagligen försvär mig till demokratin och vill värna folkets rättigheter och då inte i första hand sådant som bostadsbidraget och föräldrapenningen utan i stället de fundamentala rättigheterna som yttrandefriheten och äganderätten. Jag angriper gärna en politisk eller social elit som jag till och med försett med en lång och komplicerad artbestämning, nämligen politikerväldet med vidhängande välfärdsindustriellt komplex samt dessas intellektuella stödförband, kommentarister och härolder, alltså journalisterna, inom statsägda media och de ofta statligt subventionerade stora tidningarna. Sedär en hygglig redovisning av vilka som styr vårt land! Dessa utgör verkligen en politisk och social elit.

”Folket” är lite mer komplicerat eftersom det enligt min populistiska tolkning finns två distinkt olika grupper, dels politikerväldets och välfärdssystemets klienter, alltså folk som försörjer sig av skattemedel, dels vad jag kallar ”nettoskattebetalarna”, alltså den storleksmässigt men långt ifrån mentalt dominerande grupp medborgare som finansierar eliten och elitens klienter.

Jag har också svårt att ansluta mig till någon specifik ideologi utan tror mer att alla ideologiska uppfattningar måste stämmas av mot det sunda förnuftets erfarenhetsbaserade visliga tröghet. Den som saknar ett erfaret sunt förnuft och bara litar till någon ofta missuppfattad politisk ideologi kan hamna helt bortitok som när liberalpartiets ledare nyligen förklarade att det inte är något fel på klaner eller när centerns ungdomsförbund för några år sedan ville tillåta incest, tidelag och knark. Sådant gillar inte det populistiska folket.

Det andra som förvånade mig var att definitionen enligt formuleringen inte innehöll någon avståndstagande gliring mot populismen. Jag har tidigare, vad jag vet, bara läst nedlåtande beskrivningar av populismen, till exempel att den tror på förenklade lösningar och att den inte respekterar vetenskap och sanning. (Man kan exempelvis höra klimatpolitiker från den politiska och sociala eliten förfasa över vanligt folk som inte bryr sig om förment vetenskapliga utsagor från exempelvis Johan Rockström, Al Gore och Greta Thunberg.)

Så långt kommen i mina funderingar blev jag misstänksam. Kunde den där definitionen av populismen verkligen ha kommit från Wikipedia som det påståtts? Skulle den då inte vara laddad med mer kyligt avståndstagande? Jag slog upp populism på Wikipedia. Så här står det bland annat:

Populism (lat. populus, ”folk”) avser vanligen ett förenklat förhållningssätt till politik, där samhället delas upp i de två grupperna ”folket” och ”eliten”. Folket ses vanligen som bärare av ”sunt förnuft”… Vanligtvis används det som ett nedsättande uttryck, exempelvis för att antyda en form av extremism eller att företrädare för populism söker förenklade lösningar på komplexa problem.

Detta föreföll mig vara ett mysterium. Någon redovisar en hygglig definition av populismen och påstår att definitionen är hämtad från Wikipedia vilket den inte är. Då överlämnade jag hela den ordagranna definitionen till herr Google och bad honom leta upp var just den formuleringen kunde återfinnas.

Google återkom med 103 träffar på för mig nästan helt okända källor, till exempel den här. Alla dessa kan inte på egen hand ha formulerat ordagrant samma definition av populismen. Kanske finns det ett populistiskt sällskap som träffas för att hantera ärenden av gemensamt intresse såsom att komma överens om en inom gruppen allmänt accepterad bestämning av den egna arten.

Det som är lite förvånande är att de nationella ledare som verkligen existerat och som brukar kallas populister – sådana som Argentinas Juan Perón (bilden), Brasiliens Getúlio Vargas och Venezuelas Hugo Chavez – har mycket mer gemensamt med den svenska regeringen än med amatörtänkare som jag själv. De latinamerikanska populistpresidenterna ödelade sina länders ekonomier genom att sätta länderna i skuld och dela ut bidrag till folket för att få röster. Så gör även den svenska regeringen. Något sunt förnuft tillämpas inte.

Patrik Engellau