Alldeles nyligen läste jag om den amerikanske 89-årige miljardären Chuck Feeney (på bilden nedan tillsammans med hustrun Helga) som gett bort hela sin avsevärda förmögenhet till välgörenhet. Precis hur mycket Mr Feeney har skänkt framgår inte riktigt men att det var mycket bevisas av att affärstidningen Forbes belönat honom med ett hyllningsreportage samt av att filantropen under de senaste decennierna redan skänkt bort åtta miljarder dollar av pengar som han tjänat på en kedja av tullfria flygplatsaffärer och på investeringsverksamhet. ”Chuck är ett föredöme för oss alla”, sa Warren Buffet som påstås ha lovat att ge bort 99 procent av sin förmögenhet, ”Chuck är en bra hjälte att ha”.

Den som ger bort sina pengar anses god. Filantrop betyder ”människovän”. Det vore fel att förneka att filantropin åstadkommit mycket gott för mänskligheten, den har byggt sjukhus för obemedlade för rika människors donationer, Sachsska barnsjukhuset nära Södersjukhuset till exempel, Knut och Alice Wallbergs Stiftelse som finansierar medicinsk och teknisk forskning, Johanniterorden som arbetat i 900 år med att hjälpa gamla och sjuka. Det finns hur många privatfinansierade universitet, muséer och skolor som helst, framför allt i de engelsktalande länderna som är välgörenhetens högborg.

Stor ära, alltså, till de generösa människor som donerar sina pengar till välgörenhet. En stor fråga är dock om välgörenhetsgåvor självklart gör större nytta för världen än om de rika själva spenderar dem för sitt eget nöje.

En sak är alldeles klar: en förmögenhet växer inte med en krona för att den doneras till välgörande ändamål. Det blir lika många kronor att göra av med vare sig Krösus ger pengarna till en stiftelse eller om han gör av med alltihop själv. Men ändamålet, ändamålet! invänder du, det är väl skillnad på om Krösus bygger sig ett slott och om han ger pengarna till de fattiga! Kanske. Adam Smith påpekar att den som är rik med nödvändighet måste dela med sig av sina inkomster till fattigare människor. Om Krösus köper mat förvandlas hans pengar till inkomster för fattiga bönder. När han låter städa sitt slott går pengarna till låginkomsttagare i städbranschen. Målare och murare har fullt upp att göra med underhållet av huset och det dekoreras av fattiga tavelmålare och skulptörer.

Är det bättre om Krösus finansierar en välgörenhetsfond för fattiga tavelmålare än om han köper tavlor av dem? Det kan debatteras i evigheter. Jag menar att det är bättre att köpa tavlor som man gillar av tavelmålare än att ge dem stipendier. Pengar som lämnas utan krav på prestation tenderar att korrumpera mottagaren. Min eventuellt fördomsfulla uppfattning är att det gjordes vackrare konst förut när privatpersoner betalade för tavlorna och konstnärerna således tvingades anpassa sig efter publiksmaken än när, som nu, konstnärerna är välgörenhetsfinansierade via staten.

Om man besöker Europas vackra städer såsom Florens, Paris, Heidelberg och Riga blir man intagen av all arkitektonisk skönhet som förevisas utan extra avgifter. I Paris finns aveny efter aveny av de mest pampiga bostäder för att förmögna människor inte givit efter för frestelsen att ge bort sina pengar utan i stället använt dem för sig själva och därmed för tillvarons försköning vilket människor kunnat njuta av genom seklerna. Familjen Medicis kärlek till lyx och vackra konstverk gjorde Florens till ett blomstrande kulturcentrum som än idag kan avnjutas och därför gjort den lilla orten till ett betydelsefullt mål för internationell turism. Så hade det inte blivit om Medicéerna satsat sin förmögenhet på fattighus.

Fast jag medger att en hel del viktiga framsteg troligen inte blivit av om de rika enbart satsar på sin egen konsumtion och bekvämlighet. Den medicinska forskningen, exempelvis, hade nog inte kommit så långt om det inte varit för privata välgörenhetsstiftelser och, sedermera, statliga initiativ. Å andra sidan var det faktiskt privata pengar som tidigare finansierade till och med de mest avancerade vetenskapliga experimenten. Charles Darwin fick visserligen resa gratis med det statliga brittiska fartyget Beagle som var ute för att förbättra sjökorten över vattnen kring södra Sydamerika men han fick själv betala för boende och uppehälle för sig själv och sina medhjälpare samt alla resor, instrument och annat nödvändigt som behövdes för att upptäcka hemligheten bakom arternas uppkomst. (Darwins pappa betalade motvilligt detta epokgörande äventyr.)

Kort sagt vet jag inte om det var bra eller dåligt att Chuck Feeney gav alla sina pengar till välgörenhet. Jag vet inte vad han har för avsikter. Om han tänkt att försöka utveckla välfärdslösningar skulle jag avråda honom ty den ambitionen är redan full- och överfinansierad av statsmakterna i olika länder. Välfärdsbranschen har utvecklats till en födkrok för ett skikt av universitetsutbildade administratörer och för branschens klienter, det vill säga folk som väljer att leva ett liv på usla bidrag i stället för att arbeta. Om Feeney vill betala för cancerforskning så för all del. Annars kunde han behålla pengarna och utveckla sina fantasier i likhet med Elon Musk som startat ett eget rymdprogram, kanske för att han tycker det är kul ungefär som när medlemmar av huset Medici till sitt eget behag finansierade uppfinnandet av pianot och operan och därmed gynnade mänskligheten.