HITTAT PÅ NÄTET: Slaget vid Stångebro

DENNA DAG I SVENSK HISTORIA Slaget vid Stångebro utkämpades vid Stångebro i Sankt Lars socken strax utanför Linköping den 25 september 1598 mellan hertig Karl (sedermera Karl IX), och Sigismund, kung av Sverige och Polen. Hertig Karl segrade och avgjorde därmed avsättningskriget mot Sigismund.

Slaget är känt för att vara den senaste inbördesstriden och religionsstriden på svensk mark. På ena sidan stod de svenska protestanterna, under ledning av hertig Karl, och på den andra sidan stod de svenska katolikerna, anförda av den svenske kungen Sigismund, även om de senast nämnda styrkorna hade stora inslag av utländska soldater. Kung Sigismund var dessutom hertig Karls brorson samt att det fanns medlemmar ur samma familj på båda sidorna.

Kriget mot Sigismund, konflikten mellan Sigismund och hertig Karl hade pågått i några månader. Nyligen hade Sigismund segrat i slaget vid Stegeborg, men avstått från att göra det mesta av segern, och därefter förflyttat sig med sina soldater till Stångån vid Linköping. Hertig Karls stridstörstiga armé följde efter och båda sidorna förstod att striden var nära.

Karl marscherade upp på östra sidan om Stångån. Sigismund beordrade sina trupper att korsa ån och ställa upp mellan ån och Karls trupper. En tjock dimma steg upp från ån och försvårade båda härarnas sikt. Sigismunds soldater spelade överlägsna och ropade ”Karl buskekrypare” till hertigen.

Utdrag ur Carl Grimbergs Svenska folkets underbara öden:

Klubbekriget var blott förspelet till den avgörande kraftmätningen mellan Sigismunds och Karls anhängare, mellan katolsk och lutersk tro. Sigismund beslöt sig omsider för att själv gripa in med vapenmakt. Men som vanligt visade han sig oförmögen av någon riktig kraftåtgärd. Han samlade trupper i Polen men nöjde sig med en styrka på 5,000 man. Därvid följde han de landsflyktiga svenska herrarnes råd, vilka gingo ut på att han lättare skulle vinna sina undersåtars hjärtan, om han komme blott med en mindre krigsmakt.

På sommaren 1598 seglade Sigismund alltså för andra gången över till sitt svenska rike. Så säker var han på framgång i sitt företag, att han lät i Varschava på förhand inreda ett fängelserum åt sin farbror. Inom hela den katolska världen motsågs hans färd med högtflygande förhoppningar. Malaspina kunde i den berättelse han ingav till påven år 1598 angående Sigismunds planer meddela, att ”så framt denne med våld måste sätta sig i besittning av Sverige, ämnade han utestänga den kätterska gudstjänsten ur riket”, ty det vore konungens hopp att ”förvärva detta rike åt den apostoliska stolen”. Man har sålunda från fullt kompetent håll ett uttryckligt vittnesbörd om vad vårt land hade att vänta, i händelse segern skulle följa Sigismunds fanor.

Fortsätt läsa Grimbergs berättelse om det senaste svenska inbördeskriget här

Redaktionen