PATRIK ENGELLAU: Roparrörelsen

Man tror att man begriper något och så plötsligt upptäcker man att det kanske ligger till på ett helt annorlunda sätt och så förundras man igen över hur lite man fattar. Åtminstone är det ofta så för mig.

Nyligen funderade jag över hur de utvecklingsfrämjande dygder som en gång för inte så länge sedan gjort Sverige framgångsrikt – flit, pålitlighet, ansvarskänsla, hederlighet, omtanke om familjen och annat sådant där – och frågade mig hur dessa dygder en gång kunnat ta kontroll över det kollektiva svenska medvetandet. Jag gissade, efter en läsning hos Adam Smith, att det var något sedan urminnes generationer nedärvt.

Egentligen gillade jag inte idén att mentaliteten skulle vara så fast rotad i arvet. Det är nära tanken att mentaliteten vore genetisk. Det stämmer inte med en annan observation som jag kunnat göra under min egen livstid, nämligen att de gamla fina svenska dygderna med tiden förtunnats och troligen borde rödlistas. Om de suttit i generna skulle de inte ha kunnat mutera på två generationer.

Jag ogillar också denna idé om mental permanens eftersom den dömer ett folk som vårt till fortsatt dekadens nu när vi erövrats av ett skadligt och statsunderstött PK-istiskt idégods. Jag vill inte tro att denna ideologi ska sitta så hårt fastskruvad i våra hjärnor att vi av pur tradition inte kan tänka nytt och rätt.

Av en händelse råkade jag läsa en artikel i något så osannolikt som reklambladet Laxå-nytt om 1830-talets roparrörelse, som, om jag tolkar korrekt, på bara någon generation gav upphov till några av förförra århundradets mest välsignelsebringande och nydanande politiska krafter, nämligen nykterhetsrörelsen och frikyrkan, och detta under det dåtida etablissemangets häftiga motstånd.

Så här står det i artikeln i Laxå-nytt som är författad av Gunn Sjöstedt:

Den spontana och oorganiserade roparrörelsen startade i Småland i slutet av 1830-talet. Det var en rörelse utan dokument och protokoll. En rörelse av fattigfolket, med fattigfolket och för fattigfolket.

Rörelsen blev mycket omdiskuterad inte minst på grund av den så kallade ”predikosjukan”. Roparna började skaka och fick konvulsioner innan de föll till marken. Där låg de sedan till synes livlösa en stund innan de började predika om de syner de sett.

Predikningarna var skoningslösa och manade till bättring vad gällde rusdrycker, svordomar, dans och prydnader på kläderna…

Roparna gick många gånger till attack mot rådande samhällsnormer, som männens drickande. Vid den här tiden drack man 46 liter per person och år. Det kan jämföras med ca 10 liter i början på 2000-talet.

Rörelsen var också de fattigas kamp mot kyrkan och överheten… I slutet på 1840-talet började de ”väckta” eller ”läsarna”, som de också kallades, att organisera sig i alltmer ordnade former. En ny folkrörelse började se dagens ljus – den frireligiösa.

Roparrörelsen var inte bara början på frikyrkorörelsen utan också ett första frö till både nykterhets- och arbetarrörelsen i Sverige.

Roparrörelsen fick fäste i Finnerödjatrakten i början på 1840-talet och det var många som anslöt sig till läran… Upprinnelsen var ett möte som ordnats av roparna och vid det tillfället predikade Johannes på Mon. Finnerödjas dåvarande präst Olov Söderlund fick kännedom om mötet och begav sig dit för att försöka hindra det.

Min poäng, om denna lösa observation håller mer än några dagar, är att djupgående och socialt och politiskt epokgörande förändringar kan inträffa ganska snabbt. Det ger tröst. Nutidens irrläror kanske sitter mindre fast än man har anledning att frukta.

Patrik Engellau