RICHARD SÖRMAN: Vi får sörja när det heliga skändas

Många människor känner sorg inför samhällsutvecklingen i Sverige. Det har de rätt att göra. Vad gör egentligen våra politiker med vårt land? Har de ingen känsla för det mest heliga? Tror de inte längre på vår kultur och vår identitet? Har de ingen känsla av ödmjukhet och respekt inför uppdraget att förvalta vårt arv och föra det vidare till kommande generationer? När höstmörkret nu lägger sig över våra hustak och sinnen finns det denna september 2020 tyvärr anledning att vara både rädd och bedrövad.

Hösten är här. Med hösten kommer mörkret och med mörkret kommer ibland sorgen: mörker och sorg, dunkel och vemod. Visst kan höstens dagar le åt hela världen, som Edith Södergran skrev, men de soliga september- och oktoberdagarnas säregna ljuvlighet kommer också av att hösten är en tid för uppbrott och förlust. Höstlöven får färg innan de vissnar och dör.

I den politiska kamp som nu pågår i Sverige heter det ofta att vi nationalister drivs av hat. Det heter att fientlighet får oss att ogilla det främmande: De andra ska bort! De ska inte vara här! Men tänk om det är precis tvärtom! Tänk om det är kärleken till det egna som sporrar människor att engagera sig för sitt land. Tänkt om det är en känsla av vördnad inför kultur och identitet som får människor att vilja vara försiktiga med omvälvande förändringar. Och tänk om den sorg som många människor nu känner inför den till synes oåterkalleliga förvandling som sker av vårt land kommer av en sund och naturlig anknytning till den egna livsvärlden?

Så visst får vi känna sorg denna höst 2020. Visst får vi känna förtvivlan och hopplöshet. Många är oroliga. Många är rädda. Makthavare och opinionsbildare till vänster säger att vi inte ska vara rädda. Rädslan är nämligen farlig. Det är rädslan som förklarar varför människor röstar fel, varför de röstar på populister och demagoger. Men tacka fan för att folk är rädda. Varför skulle de inte vara det? Varför skulle de inte vara rädda för oöverskådliga och potentiellt hotfulla förändringar? All rädsla är inte omotiverad. Långt därifrån. Rädslan har en funktion. Den gör oss försiktiga och hjälper oss att överleva.

Vad som gör mig både rädd och sorgsen är den brist på kärlek med vilken våra politiker och journalister, och många av våra vanliga landsmän också för den delen, behandlar vårt land och vår kultur. Det svenska ska förnekas och motarbetas. Svensk kultur finns inte. Svensk identitet finns inte heller. För vem är egentligen svensk? Jo precis alla som kommer till Sverige! Jaha! Men vår egen särart då? Ska inte den få erkännas och benämnas? Ska vi inte få behålla vår identitet?

I en av sina vackraste dikter (”Himladrottningens bild i Heda”) ber Verner von Heidenstam ödmjukt inför en liten Mariastatyett att hon ska skänka honom gåvan att besjunga den vackra natur och den underbara kultur som fyller vår tillvaro med innehåll. Han lovar att inte be om guld eller berömmelse utan bara om förmågan att lovsjunga vår livsvärld:

Lär mig vörda så och besjunga
hela den stora, ljusa värld,
som står fylld av vingars surr,
ängar och berg och underbara,
ädelt visa människoverk.
Den har tro, för vilken mycket är heligt.

”Den har tro för vilken mycket är heligt”. Och det heliga finns i naturen – i ”ängar och berg” – men också i kulturen – i ”ädelt visa människoverk”. Tillvaron är helig och därför ska vi vörda den. ”Den har tro för vilken mycket är heligt”.

Man undrar vilken tro de människor har som inte förstår att det tusenåriga land vi fått ärva av våra förfäder i allra högsta grad tillhör dessa ”ädelt visa människoverk” som Heidenstam talar om. Vilken tro har de människor för vilka vårt land inte är heligt? Vilken tro har de människor som inte förstår att vi ska visa trofasthet mot vår egen kultur? Vilken tro har de människor som inte vill hedra det förtroende vi fått av våra förfäder att förvalta vår identitet och gemenskap? Visst går det att argumentera för att ”öppenhet” och ”solidaritet” också är heliga värden. Men de kan inte få ta över till den grad att själva grunden för vårt samhälle raseras.

Så vi har rätt att känna sorg denna höst 2020. Vi har rätt att känna sorg inför den otro och den brist på respekt för det heliga som vår samtid tyvärr har visat prov på. Vi måste få skrika ut vår förtvivlan över den galenskap som bemäktigat sig våra makthavare. Vi måste också få skrika ut vår förtvivlan över deras svek och otrohet, över deras ohederlighet och kluvna tungor. När svenska folket utsätts för en importerad kriminalitet och när ansvariga politiker vägrar erkänna sitt ansvar och dessutom vägrar att skyndsamt ställa allt till rätta har vi rätt att förtvivla. Vi har rätt att känna sorg och bedrövelse. Vi har rätt att sörja när det heliga skändas.

Richard Sörman