Det händer, oftare än jag skulle vilja, att jag skriver texter som är negativa till polisen, både myndigheten i sig och enskilda representanter. Det beror inte på att jag ogillar polisen. Det beror tvärtom på att jag alltid har hyst stor respekt för polisen, som står mellan den skötsamma allmänheten och de farliga kriminella elementen, och att jag ser med oro på den feminisering som nu hotar förgöra hela myndigheten.

Med feminisering menar jag den krystade mjukhet som idag genomsyrar Sveriges alla myndigheter. Det mjuka kvinnliga som i vissa sammanhang – till exempel när kvinnor är hemma med sina egna barn – påstås vara en social konstruktion har blivit till norm i snart sagt alla myndigheter och avsaknaden av människor, som kan fatta vettiga beslut på saklig grund, är förödande.

I denna mycket ytliga och platta tolkning av det kvinnliga mjuka varvas saft och bullar och en varm famn med den djupaste förståelse för de mest brutala våldsbrott och en ständig vilja att vara till lags. Här är det viktigare att vara snäll än att vara klarsynt för alla människor är ju, trots allt, precis lika mycket värda oavsett vad de gör.

Det här är ett slags institutionaliserad och ytlig moderlighet som bottnar i ett skevt feministiskt hat mot exakt allt som kan tolkas som manligt. Och det har spritt sig även till polismyndigheten.

För de vanliga hederliga medborgarna har denna omdaning av polismyndigheten fått förödande konsekvenser. Fastheten och hårdheten, som skapat trygghet och säkerhet, har ersatts av vänskaplig dialog med kriminella och så kallat lågaffektivt bemötande samt storvulna visioner som formuleras i ordalag som ”dialog och medborgarlöften”.

Att upprätthålla lag och ordning har prioriterats ner. Nu handlar det mer om orsak och verkan, utifrån det (delvis konstruerade) kvinnliga perspektivet. Är man bara snäll mot människor så blir de också snälla, och ju elakare de är desto snällare ska man vara. Kriminaliteten beror på, får vi veta, ”ett stort socioekonomiskt utanförskap, en känsla av att inte tillåtas tillhöra samhället och ett behov av att skapa sig en identitet”  och offren har själva ett ansvar. Barn som blir rånade går fel väg hem från skolan, och deras föräldrar köper för dyra kläder åt dem.

Att det finns en och annan socialsekreterare som har den här attityden till kriminella kan ett samhälle leva med. Men när den här kravlösa moderligheten sprider sig och blir till en så övergripande norm att till och med polisen drabbas, och på detta ansvarslösa sätt köpslår med våldsmonopolet, då går det snabbt utför. Det ser vi dagliga exempel på.

I arbetarrörelsens barndom spreds uttrycket ”Gör din plikt, kräv din rätt”. Det säger en del om hur de forna socialdemokraterna tänkte. Rättigheter är ingenting man får gratis, man ska ha gjort sig förtjänt av dem. Den som kränker människor genom att utsätta dem för brott av olika slag har därmed också förverkat åtminstone en del av sina rättigheter.

En sådan inställning bidrar till att skapa lag och ordning, och ett samhälle där medborgarna vet att de får stöd om de utsätts för brott. Den motsatta inställningen skapar däremot otrygghet och kaos.

Idag är det ingen som kräver att människor ska göra sin plikt, och i synnerhet inte att människorna i de så kallade utanförskapsområdena ska göra det. Istället ska de tas om hand som om de vore småbarn, omhuldas som om de vore oförmögna att fatta egna beslut, och behandlas som om de inte haft något annat val än att bli kriminella. Brottslingar anses inte längre vara ansvariga för sina handlingar. Istället är det samhället som bär skulden, vilket i klartext innebär att skuldbördan per automatik läggs på offren, då de är en del av det samhälle som utpekas som skyldigt.

I själva verket drivs kriminella av jakt på pengar och makt. Det är inte synd om brottslingar – det är deras offer det är synd om. Men med idel gråtmilda kvinnor, och en total oförmåga att se nyktert och sakligt på kriminaliteten, så blir gärningsmän offer.

Om det någonsin ska bli ordning på Sverige igen så måste de mjuka och goa socialkoftorna av båda könen ersättas av riktiga män och kvinnor som ser detta och vågar säga det. Polisen måste åter bli polis och jaga brottslingar istället för att jaga ursäkter.