HITTAT PÅ NÄTET: Fälttåget i Skåne 1657 – ”Den 11 September var den danska armén framme vid floden”

DENNA DAG I SVENSK HISTORIA Karl X Gustavs första danska krig (1657–1658) var ett krig mellan Sverige och Danmark med Holstein som allierad på svensk sida. När kriget bröt ut 1657 var Sverige redan inblandat i ett krig i Polen samt ett krig mot Ryssland. Sverige var därför mycket svagt vilket föranledde att Danmark anföll Sverige. Kriget slutade med svensk seger efter det avgörande tåget över bält vilket resulterade i den för Sverige mycket förmånliga freden i Roskilde.

Utdrag ur artikeln ”Fälttåget i Skåne” av Arthur Stille (Historisk tidskrift för Skåneland #173, vol. II, 1901-1921):

Stenbock hade tänkt dröja med uppbrottet mot Skåne, till dess något så när tillräckliga proviantförråd inkommit till armén, så att man ej skulle vara hänvisad till att helt och hållet lefva av hvad man kunde öfverkomma i fiendeland. Men härvid stötte man på stora svårigheter. Den 6 September fick öfverbefälhafvaren rapport af krigskommissarien Brandt, att man under de närmaste 8 dagarna ej kunde få in något nämnvärdt förråd. Så länge ansåg sig Stenbock ej kunna dröja med uppbrottet; han kunde ju också befara, att i sådant fall danskarna skulle förekomma honom och åter falla in i Halland. Han beslöt därför att genast sätta sig i rörelse. Proviantbristen vållade emellertid under deri del af fälttåget, som nu började, stora bekymmer; den var så stor, att härens manstukt led på grund däraf. Ganska många rymningar ägde rum. Därjämte yppade sig sjukdom bland soldaterna.

Emellertid marscherade Stenbock att börja med jämförelsevis hastigt. Den 7 September lämnade hären Laholm och ställde sin kosa till Markaryd. Här vände den sig mot sydväst och bröt in i Skåne. Det var den 9 September, och man hann senare på kvällen fram till trakten af Örkelljunga. I nämnda by förlades högkvarteret. Natten till den 11 September anlände till armén ett kompani af Smålands kavalleriregemente; det var 90 man starkt. Förstärkningen kunde väl behöfvas, ty armén hade redan lidit afsevärd minskning genom rymningar. Brahes dragonkompani upplöste sig vid afmarschen helt och hållet. Manskapet förklarade sig vara värfvadt endast för tjänst vid gränsen och icke för att rycka in i fiendeland och lämnade utan vidare hären. Stenbock skickade chefen, kapten Ulfsax till Brahe med rapport om saken. Riksdrotsen blef mycket föörtörnad öfver dragonernas beteende och sände Ulfsax tillbaka till Markaryd för att åter få dem samlade. Detta synes dock ej hafva lyckats.

Den 10 September lät Urup en trupp af 40 ryttare företaga en rekognoscering fram mot Laholm; de 30 svenska ryttare, som lågo i garnison i fästningen ryckte då ut, men förr än de hunnit fram till danskarna, gingo dessa tillbaka. Möjligen var det genom denna rekognoscering, som man i det danska högkvarteret fick säker underrättelse om den svenska härens afmarsch ur Halland. I hvarje fall stod det nu klart för Urup, att Skåne direkt hotades af en svensk invasion, och han beslöt då att gå tillbaka öfver Hallandsås. Den uppgift han ställde för sig var att hindra den svenska hären att öfverskrida Rönneålinjen. Det föreföll troligast, att Stenbock skulle ställa sin marsch i sydvästlig riktning mot Helsingborgshållet, och i sådant fall blefve Rönneåöfvergången vid Tranarp en punkt af stor strategisk vikt. Det gällde att före Stenbock bemäktiga sig passet. Urup bröt alltså strax upp och marscherade tvärs öfver åsen mot Tranarp. Den 11 September var den danska armén framme vid floden och tog ställning på den högra stranden helt nära framför Tranarps bro på höjderna vid byn Bolestad. Ställningen var utan tvifvel ganska lyckligt vald. Bolestadshöjderna lågo så, att den väg, på hvilken den svenska hären eventuellt skulle rycka fram, kunde behärskas från dem. Rönneåöfvergången var skyddad, och Stenbock skulle ej kunna fortsätta framryckandet mot Helsingborg utan en formlig batalj, i hvilken det skulle gälla att med stormande hand taga den danska försvarspositionen.

Fortsätt läsa artikeln här

Redaktionen