Gästskribent THOMAS HEDNER: Den tjocka svansen

Den 26 januari publicerade Nicholas Taleb och hans medarbetare Joseph Norman och Yaneer Bar-Yam en artikel om spridningen av det nyupptäckta coronaviruset. Artikeln, en sida text och fem referenser, hade titeln ” Systemic Risk of Pandemic via Novel Pathogens – Coronavirus: A Note”. Publikationsdatum var 26 januari 2020, och man kan anta att författarna skrev själva texten i mitten eller början av januari. I så fall var det bara en eller två veckor efter att kinesiska myndigheter och media först uppmärksammat världen på att ett nytt coronavirus hade upptäckts i Wuhan. Detta virus uppvisade egenskaper som tydde på en oroväckande virulens och spridning. Vad som är speciellt intressant med den korta artikel som Taleb och medarbetare publicerade var att de gjorde en rad förutsägelser om hur denna potentiella pandemi skulle utvecklas.

Redan på detta stadium påpekade forskargruppen att världen uppenbarligen hade att göra med ett extremt ”fat-tailed” eller ”tjocksvansad” process. Med det menas en distribution, eller ”svans”-risk som i extremfallet avviker ≥3 standardavvikelser över normaldistributionen. För det nya corona-viruset fanns det en stor risk för en omfattande och okontrollerad (icke-linjär) geografisk spridning på grund av många oberoende kontaktmöjligheter (”connectivity”) mellan individer. Detta uppstår till exempel i samband med internationellt resande. Norman, Bar-Yam och Taleb betonade att just dessa faktorer ökade risken för omfattande spridning av detta nya virus på ett okontrollerbart sätt.

Speciellt menade de att det att inför detta ”nya coronavirus från Wuhan”, var det viktigt för myndigheter att tillämpa särskild försiktighet.

Taleb och medarbetare påpekade att vi inför denna okända risk i stället borde tillämpa en generell (icke-naiv) försiktighetsprincip som gäller förhållanden i samhället där åtgärder måste vidtas för att minska risken för massiv förstörelse. I sådana fall bör man inte använda traditionella analyser som väger risk mot nytta eller kostnader mot nytta. Speciellt omfattar detta potentiella katastrof-scenarier där exponering för ”svanshändelser” över tid kan leda till en hög risk för omfattande destruktion eller till och med utrotning. Även om det förstås är mycket hög sannolikhet för att mänskligheten överlever en enda eller en isolerad sådan händelse, så är det över tid noll procents sannolikhet att mänskligheten överlever upprepade exponeringar för exceptionella svanshändelser av detta slag. Medan upprepade risker kan tas av individer med en begränsad livslängd, får denna typ av risk aldrig tas på systemisk eller kollektiv nivå. Alltså gäller försiktighetsprincipen.

I sin korta artikel fokuserade därefter Taleb och medarbetare på den naiva inställning som var vanlig bland myndigheter och många andra aktörer i samhället. Denna ”naiva empirism” är ett tema som Taleb ofta återkommit till i sina böcker. Alla risker är inte jämförbara. Ofta hör vi ”COVID orsakar färre dödsfall jämfört med XX eller YY, eller liknande uttalanden, baserat på ”evidens”. Men man skall inte jämföra multiplikativa, systemiska, och ”tjocksvansade” risker, med icke-multiplikativa, idiosynkratiska och ”smalsvansade” risker. Läs denna intressanta kommentar som illustrerar skillnaden (Ett samhällsvetenskapligt perspektiv på munskydd, kommentar nr 2) av professor Rodney Eriksson på en artikel om munskydd i Läkartidningen.

I relation till den hotande coronapandemin, lyfte Norman, Bar-Yam och Taleb sedan fram ett antal viktiga aspekter:

Spridningshastighet. Historiska uppskattningar av spridningshastigheter för pandemier i allmänhet, och för den nuvarande COVID-19 pandemin i synnerhet, har underskattat spridningshastigheten av ett nytt virus relaterat till det ökade globala resandet. Detta innebär att man underskattar risken för skada och att antalet händelser i den ”tjocka svansen” ökar. Det globala resandet var vid debuten av pandemin i början av 2020 på en högsta nivå, speciellt resande inom Kina.

Reproduktionsförhållande. Uppskattningar av virusets reproduktionstal R0 – antalet fall som ett fall genererar i genomsnitt i en tidigare oinfekterad population – underskattades initialt, speciellt relaterat till enskilda ”superspreader”-händelser. Vad man inte visste i januari 2020 var att virus kunde överföras mellan individer med luftburen smitta (droppar och aerosol), via kontaktsmitta och via virus som fastnat på olika ytor (speciellt i kalla omgivningar eller på metall). Vidare kunde senare forskning verifiera att vissa personer kunde vara smittsamma redan fem, sex dagar före symptomdebut samt att det inte var ovanligt med så kallade ”superspridare”, det vill säga personer som spred virus till ett mycket stort antal andra. Visserligen angavs R0 (reproduktionstalet) i medeltal till mellan 1,8 och 3,6 men det var bara ett medeltal. I verkligheten kanske 80 procent inte spred virus alls, medan enstaka individer spred virus på ett oroande sätt, där kanske 20 – 50 personer kunde infekteras av en enda individ. Även när R0 genom olika karantänsåtgärder i samhället minskade under 1,0 vilket indikerar att spridningen successivt tenderar att dö ut, så fanns det risk för att det i populationen ändå förekom ”superspridare” som kunde orsaka oväntade och omfattande lokala utbrott.

Dödlighet. Dödligheten och sjukligheten var initialt svår att bedöma på grund av fördröjningen mellan identifierade fall och rapportering av dödsfall. Eftersom antalet smittade i befolkningen var svårt att få grepp om, så blev uppgifterna om döda per smittade personer osäkra. Detta ledde till att experter och myndigheter gjorde vitt skilda riskbedömningar, vilket resulterade i bristfälliga insatser, speciellt i den tidiga fasen av pandemin.

Asymmetrisk osäkerhet. Eftersom egenskaperna hos detta nya virus i början var dåligt kartlagda var det svårt att bedöma om de åtgärder som vidtogs för att begränsa smitta var effektiva. Ett exempel var osäkerheten om det fanns smittsamma asymptomatiska bärare, speciellt när det gällde barn. Andra osäkerhetsfaktorer var till exempel om det är en ökad risk för smittspridning i kall och fuktig väderlek, vilka möjligheter det fanns att ta fram effektiva vaccin (hade misslyckats vid första SARS epidemin liksom vid MERS utbrottet) och om vissa kända läkemedel (till exempel steroider eller hydroxiklorokin) hade effekt vid COVID-19. Praktiskt taget all sådan osäkerhet tenderar att göra problemet potentiellt värre.

Fatalism och passivitet. Kanske var det på grund av de stora utmaningarna som institutioner eller folkhälsomyndigheter på många håll i världen intog en fatalistisk attityd och accepterade att pandemin spreds i tron ​​att ingenting kunde göras. Denna attityd var ju i grunden felaktig, eftersom effekten av tidiga, korrekt utvalda och extraordinära ingripanden visade sig vara mycket stor. Debatten om de höga dödstalen per capita i Sverige jämfört med våra nordiska grannländer illustrerar väl detta förhållande.

I ett senare arbete i Nature Physics i juni 2020, utvecklade Pasquale Cirillo och Nassim Nicholas Taleb sina synpunkter avseende svansrisker för smittsamma sjukdomar.

De menar att Extreme Value Theory (EVT), är ett bättre tillvägagångssätt för att bedöma nya pandemier av den typ som vi sett i samband med spridningen av SARS-CoV-2. EVT är en metod som historiskt har utvecklats för att studera fenomen där ytterligheter (maxima eller minima) snarare än medelvärden utgör grundläggande orsaker till risk. Genom att analysera data för olika pandemiutbrott som sträckte sig över de senaste 2500 åren visade Cirillo och Taleb i sin artikel i Nature att fördelningen av dödsfall över tid var relaterade till den ”tjocka svansen”. De menar också att denna typ av ”svansrisk” genomgående ignoreras i de epidemiologiska modeller som även idag används av många traditionella statistiker och nationalekonomer för att analysera pandemier och epidemier.

De observationer som Taleb och medarbetare påpekade redan i januari visade sig vara korrekta vid nya pandemiska utbrott. Exempelvis är det viktigt att begränsa rörelsefriheten i tidiga stadierna av utbrottet, särskilt när lite är känt om virus spridningssätt och sjukdomsmönster.

Självfallet finns det en kostnad på kort sikt. Men om inte ansvariga myndigheter inser vikten av att agera tidigt så riskerar samhället att en sådan underlåtenhet får mycket allvarliga konsekvenser. Vad som idag borde stå klart för alla är att nya allvarliga framtida virusutbrott är oundvikliga, men att lämpliga och väl övervägda försiktighetsåtgärder från ansvariga myndigheter kan minska systemrisken för samhället i stort. Men svårigheten kanske ligger i att ansvariga beslutsfattare måste ha relevant kompetens att agera klokt och resolut för att undvika omfattande skada.

För Sveriges del kan man konstatera, att det i stort sett hade räckt att man läst denna enda sida. Om regeringen hade följt de handfasta råd som då gavs av Taleb och medarbetare så hade Sverige idag varit i en bättre position.

Gästskribent