DENNA DAG I SVENSK HISTORIA Den 7 september 1520 tågar Kristian II, i Sverige känd som Kristian Tyrann, in i Stockholm.

Utdrag ur Carl Grimbergs Svenska folkets underbara öden:

Kristian var Sveriges herre. Under klockringning höll han sitt högtidliga intåg i Stockholm, ridande på en präktigt smyckad stridshingst och ledsagad av en lysande skara. Vänligt hälsade han åt de folkmassor, som strömmat honom till mötes. Vid kröningen förnyade han med ed sitt löfte att hålla Sveriges lag och rätt, ”och förpliktade han sig så högt, att en hedning måtte skämmas bryta en sådan förpliktelse”, heter det i svenska riksrådets senare redogörelse för händelserna.

Men i sitt inre ruvade han på mörka tankar. För hans minne stego fram bilder av huru hans far och farfar en gång suttit som herrar på samma Stockholms slott – för att några år senare bliva störtade från tronen, när de minst anade det. Och av vem? Jo av dessa trotsiga, högmodiga svenska stormän, som ingen vördnad hyste för konungens person men tyckte sig själva vara skapade att härska i stället för att lyda. Skulle det en gång gå honom själv på samma sätt? Skulle han efter all denna blodiga kamp, som kostat så många av hans bästa män livet på valplatsen, efter att ha uttömt det yttersta av sina andra rikens krafter kanske om ett par år få uppleva, att vinsten av alla dessa offer ginge honom ur händerna genom ett nytt uppror? Ja, hela Sveriges senare historia visade, att så skulle komma att ske, så snart tillfället bleve gynnsamt för upprorsmakarne – såframt han icke i tid vidloge kraftiga säkerhetsåtgärder. Kanske dolde sig bland några av dessa stormän, vilka nu så ödmjukt böjde sitt huvud för honom, en blivande riksföreståndare, som en vacker dag skulle kalla Sveriges folk i vapen mot dess konung. Det måste förebyggas. Svenskarne måste dock en gång få lära sig, vad det ville säga att trotsa sin krönte härskare. Med lämpor kom man ju ingen väg med dem. Nej, ormynglet måste krossas, trampas ned i sitt eget blod. ”Jag måste”, tänkte han, ”kväsa den styvsinta svenska adeln, kväsa den så, att den aldrig kan ställa till något uppror.” Först därefter skulle Sverige bli lydigt och konungadömet tryggat.

Fortsätt läsa Grimbergs skildring här