ANDERS LEION: Bitterhetens brunn


Den som är väl förankrad i nuet och inte rädd för att se verkligheten blir inte så lätt besviken; han låter sig inte förledas av fåfänga förhoppningar.

Den som har blicken skymd av förhoppningar och därför inte vill se verkligheten är dömd till besvikelser och förbittring.

“Jag har förstått er! “(Je vous ai compris!), utropade de Gaulle 1961 från balkongen i Alger. Han sade inte: ”Jag har uppfattat vad ni vill och jag ska se till att det blir gjort” – men så tolkades han. Besvikelsen blev enorm när de fransmän i Algeriet som varit hans mest entusiastiska anhängare, därför att de trott generalen om att förverkliga deras drömmar om fortsatt fransk närvaro i landet – att han istället, när han fått makten, gick tvärt emot deras vilja och lät Algeriet bli fritt. Deras vrede och bitterhet fick dem att utsätta de Gaulle för ett antal attentat. Han överlevde alla.

Stalin dog och fångarna i Gulag hoppades på frigivning och strafflindringar. De politiska fångarna fick inget. Deras bitterhet tvingade dem till ett uppror som ledde till massdödande och fortsatt fångenskap.

Den franska revolutionen störtade det kungliga enväldet för att efter ett antal år sluta i Napoleons kejsardöme. Vägen dit gick via ständiga, alltid svikna förhoppningar om ett bättre liv för de många, besvikelser som gång på gång skulle avhjälpas av nya, snart giljotinerade makthavare.

Men också här och nu återfinner vi bitterhetens brunn. Miljöpartiet såg inte och vill fortfarande inte se verkligheten med dess begränsningar. De är förförda av sina egna romantiska drömmar om en bättre värld. Därför vill de inte acceptera de krav som ekonomin ställer på ständig tillgänglig, tillräcklig energi. Resultatet blir redan nu kännbar energibrist i södra Sverige. De – och många andra – ser också världen som ett enda stort daghem där snälla tanter – de själva – skall ta hand om all världens barn. Därför vill de inte se att vissa av deras barn stjäl, våldtar och mördar.

Men de flesta andra ser de stora hålen i deras politik och partiet går mot en snar undergång. För de gamla miljökämparna återstår bitterheten.

Just nu byggs en stor, glänsande ny framtidsdröm upp. Den kommer att leda till lika stora besvikelser som exemplen ovan.

Den gamla invandringspolitiken kommer att gå i graven. Inte så många sörjande kommer att följa jordfästningen.

En ny invandringspolitik kommer att utformas. Ingen vet ännu hur den kommer att se ut, därför att utfallet i det kommande valet och det följande maktspelet i riksdagen är omöjligt att förutse. Ett mycket stort SD kommer att förändra politiken mer än om rösterna istället mest går till M, till exempel. Och en socialdemokrati som blir så liten att ingen vill bli dess partner kommer att bli fullständigt maktlös, medan ett parti av dagens storlek fortfarande kan ha möjligheter i maktspelet.

Oavsett detta ser nu många som under år varit motståndare till invandringspolitiken framtiden an med nytända förhoppningar. Det är lätt att se en ny invandringspolitik som inte bara värdefull i sig, utan också som ett medel att förändra andra delar av samhället. Och det är sant att många politikområden kommer att påverkas av en strypt invandring: kriminal -, skol- och bostadspolitiken – bland andra.

Men efter ytterligare en mandatperiod kommer Sverige då att vara mycket likt Sverige nu. Även om många av politikerna i riksdag, regioner och kommuner kommer att vara utbytta, kommer detta inte att leda till förändringar så stora att de märks i vardagen. Bristen på poliser, sjukvårdspersonal och lärare kommer att vara lika stor som nu, ungefär- och de som arbetar kommer att fungera lika illa eller lika bra som nu.

Måtte inte denna brist på i vardagen märkbara förändringar leda till för stora besvikelser med följande vitt spridd bitterhet! En sådan bitterhet skulle kunna leda antingen till uppgivenhet eller till revolter av olika slag. Båda slagen av reaktioner skulle kunna omöjliggöra det långsiktiga, vardagliga arbetet – gnetandet – som på sikt kan ge bestående resultat.

SD är det enda parti som har en vision för ett framtida Sverige. Det är deras främsta tillgång. De är det enda parti som med trovärdighet kan utfärda ett löfte om förändring.

SD har därmed också möjlighet att göra många människor besvikna och förbittrade. Deras förmåga att plantera om visionen i vardagens mylla – efter en valseger – kommer att avgöra deras och landets framtid.

Anders Leion