Gästskribent CARL ÅGREN: Malmö

Malmö stad! Vad händer…vad har hänt? Har du blivit helt övergiven, din stackare!

Min ungdoms stad går ej att känna igen längre. Varje dag iakttar mina alltmer sorgsna ögon stadens förfall. Smuts och skräp trängs i varje kvarter, tillsammans med säljarna som erbjuder verklighetsflykt i olika former. En verklighetsflykt som fler och fler verkar vilja prova.

Det Malmö som förut möjligen var lite grått och ruffigt, men ändå reko och tryggt, har nu blivit fientligt, kriminellt, smutsigt och väldigt segregerat. Människor som rör sig i staden betraktar varandra allt oftare med misstänksamhet – om de tittar upp från mobilen vill säga.

Det är inte anarki som råder, men tanken slår en emellanåt. Man och kvinna, i alla åldrar, cyklar numera på trottoarerna där man trängs med el-scootrar, el-skateboards, matleveranser på moped och med dem som trottoarerna från början var avsedda för – de gående. De fräna orden, de irriterade blickarna och ja, även smockan, hänger i luften. Incidenter inträffar dagligen. De unga, barnen, lär sig att det är på trottoaren man cyklar… det gör ju föräldrarna. Om det inte var lagligt skulle väl någon säga ifrån? Ja alltså typ polisen då, inte den sura gubben eller gumman, som minns hur det en gång var.

En annan sak som Malmö verkar ha undantag från är förbudet mot att cykla mot rött. Nyinflyttade upptäcker till sin glädje att den där lysande röda gubben inte fyller någon som helst funktion i denna stad så fort man färdas på två hjul. Skönt och smidigt tänker de som har bråttom och kanske drabbats av de lagstadgade 1 500 kronorna i böter annorstädes. I denna glädjens stad kan man däremot riskfritt få känna sig rebellisk rakt framför lagens långa (korta) arm.

Glädjen undantas dock personer som vågar sig på att färdas på fyra hjul, hujedamig! För dessa samvetslösa individer byggs det stötdämparförstörande åtgärder på varje gata, så kallade fartgupp, likt ingen annan stans i världen… eller ens i Sverige för den delen. Varje försök att lugnt och smidigt ta sig genom staden med fordon på fyra hjul är omintetgjort.

Stackars den nödställde när de rödas, de gulas och de blågulas framkörningstider sinkas på väg till akuta insatser, eller de stötkänsliga patienterna på väg in till akuten med ambulans.

Ja, nu var det visst några individer som inte kunde hålla sig till samhällets lagstadgade fartbegränsningar men det är väl lika bra att göra det mer besvärligt för alla som framför fordon än att ta itu med lagbrytarna istället? Det blir enklare så. Fast, den senare kategorin kan ju fortfarande obehindrat ta sina rundor uppför och nedför Bergsgatan och Södra Förstadsgatan, med några avstickare till Gustav Adolfs torg, i ståndsmässiga fordon, ackompanjerad av omväxlande avgasknallar från de AMG-trimmade motorerna och musikhits från Mellanöstern på högsta volym. Vem når högst hastighet mellan fartguppen? Viss förståelse kan jag mot denna bakgrund ha för dem som väljer trottoaren som cykelväg.

En varning för de icke motordrivna fordon som har tre hjul med en låda längst fram! Här gäller det att se upp. Allra helst om farten dessutom är eldriven. De nya cykelvägarna planerades nämligen innan dessa ”cyklarnas stridsvagnar” uppfanns varför önskvärd bredd vid möte med dessa vidunder inte alltid uppnås. Allra mest uppmärksam får du vara när den moderna Hedvig kommer farande med en hand på styret och den andra hållandes mobilen mot örat, inbegripen i ett livligt samtal, och lådan fullastad med barn.

Smuts och skräp, som jag inledde med, är också ett växande problem i vår stad. Råttorna trivs förstås men för oss som fick lära oss att kasta skräpet i soptunnan när vi växte upp är det smärtsamt att se. Men visst, kommer du från en annan kultur, van vid att öppna fönstret och hiva ut skiten, eller att veva ned bilrutan och slänga ut resterna från McDonalds-middagen, är detta inget konstigt. Speciellt inte om ingen berättat att det inte är, eller var, kutym här.

Även stadens vackra parker har fått nya invånare, i alla fall nattetid då de härbärgerar stadens utländska tiggare. Vackrare ställe att äta, sova och göra toalett på får man i och för sig leta efter. Utanför stadens alla uteserveringar återfinns numera högar med cigarettfimpar, de som tidigare låg i restaurangens askkoppar.

Mångfald är en sak som ska vara bra med Malmö, något som präglar inriktningen på ett övergripande plan. Vi har idag ett enormt utbud av falafel-, och kebabhak, växlingskontor, guldhandlare, halal-köttaffärer, frukt och grönt-butiker som säljer billiga energidrycker, utländska cigaretter och…. ja, lite av varje kan den invigde handla i dessa butiker.

Sen har vi ju 50-kronorsfrisörer, billiga biltvättar där de papperslösa tvättarna lever under slavliknande förhållanden, bling-blingaffärer med vattenpipor.

Så blir det när man släpper all kontroll och när strävan efter mångfald övergår i enfald, och enfaldiga är väl ett passande epitet på stadens styrande.

Carl Ågren har många års erfarenhet när det gäller akut kris-, och olyckshantering, verksamhetsutveckling och processtyrning. Numera arbetar han med brottsutredningar. Han heter egentligen något annat.

Gästskribent