Finns det något mer svenskt än dansbandsmusik? Lite pinsamt töntig men högst välvillig bygger den sina inställsamma och välorganiserade harmonier på en grund av stadiga trummor och regelbunden bas. Dansbandsmusik ska helst avnjutas en sommarkväll på en festplats någonstans ute på den svenska landsbygden. Då blir den ett perfekt uttryck för den ljumma och behagliga mildhet som ofta karaktäriserar vårt land. Dessutom är det roligt att dansa. Speciellt som det är tillåtet att hålla i personer av motsatt kön.

Ni parkerar bilen 200 meter från festplatsen. Det är sommarkväll. Ni befinner er någonstans ute på den svenska landsbygden. Solen är på väg ned men lyser fortfarande upp ett leende landskap med åkrar, ängar, bondgårdar, skogar och sjöar. Eftersom ni har druckit något både innan och medan ni åkte känns livet extra behagligt. Det är ljummet i luften. Svalor kastar sig fram och tillbaka uppe i den blåa rymden. Blåklockor och prästkragar växer i grönskan. Överallt finns än så länge glada människor (några kommer tappa humöret under kvällen). Sverige visar upp sig från sin bästa sida. Från festplatsen hörs levande musik. Dansbandsmusik förstås. Vad annars?

Jag har alltid varit skeptisk mot den typ av socio-kulturella hierarkier som säger att dansbandsmusik är skräp medan jazz eller deprimerande pop är kvalitet. I mitt hjärta finns den musik jag växte upp med och som signalerar hemma för mig. Vad människor tycker om det bryr jag mig inte om. All dansbandsmusik är inte bra. Verkligen inte: Mycket känns tarvligt. Men jag tycker om genren i alla fall. Jag har gjort en Spotifylista med dansbandslåtar som jag gärna lyssnar på. Jag spelar den ofta.

Dansbandskulturen är ett helt och hållet svenskt fenomen. Det finns en informativ artikel på Wikipedia i ämnet. Där kan man läsa att ”dansband” uppstod som begrepp i början av 1970-talet när dansorkestrarna övergav jazzmusiken och istället skapade en ny hybrid av pop, country, rock, schlager och svensk folkmusik. 70-talet var genrens första guldålder. Den andra kom på 90-talet.

Det är anmärkningsvärt hur väl dansbandsmusiken fångar mycket av det som framstår som typiskt för Sverige och svensk kultur. Den bygger musikaliskt på en stabil grund med taktfasta trummor och en regelbundet spelad bas. (Lyssna exempelvis på ”Liljor” med Vikingarna.) På det bygger man sedan ett välordnat och nästan överproducerat ljudarrangemang där inget sticker ut. Allt är snällt och tillrättalagt. Texterna uttrycker ofta någon form av välvilja: Det handlar om kärlek, tacksamhet och nostalgi, om livsvisdom eller kanske bara om någon glad trivialitet. Musiken är lika oskyldig som de leenden som orkestermedlemmarna levererar på skivomslag och affischer. Som jag brukar säga: Svensk kultur är en udda och sårbar kultur. Den behöver vårt skydd, inte vårt förakt.

Vad man än tycker om dansbandsmusik måste man ändå ge den det erkännandet att den är kompromisslös. Den kompromissar nämligen inte med sin inställsamhet. Om en musik ska vara trevlig så ska den fan vara trevlig! Lyssna på ”Den stora dagen” med Vikingarna. Texten om den gamla kvinnan som inte uppvaktas av sina barn på sin födelsedag är hänsynslöst sentimental. Arrangemanget är perfekt harmoniskt och ljudbilden är hundra procent utslätad. (Det finns också en intressant liveversion med bara piano och stråkar.) Är man inte van vid den här ”smörigheten” är det lätt att finna den outhärdlig. Lösningen heter alkohol. Motståndet mot dansbandsmusikens inställsamhet kan med fördel brytas ned av alkoholhaltiga drycker, av en vacker svensk miljö och

varför inte av lite trevliga personer av motsatt kön. För dansbandskultur är också dans, och framför allt pardans: Män och kvinnor tillsammans i dansen.

För ett tiotal år sedan bjöd jag ut tre vänner att tillbringa en helg i en stuga som jag och min familj hyrde utanför Östhammar i Uppland. För att ordna lite underhållning åt gästerna var det bestämt att jag skulle ta dem till en nöjeslokal i Norrskedika där ett dansband skulle spela och några hundra upplänningar skulle dansa. En av vännerna höll på en hel vecka innan och gjorde sig rolig över hur ”kul” (ironi) det skulle bli att dansa ”styrdans” till ett sånt där riktigt dansband. Som stockholmare tyckte han det hela var extremt folkligt och exotiskt: Höhöhö! När kvällen var över kunde han konstatera att han aldrig hade haft så roligt i hela sitt liv. Han hade inte bara fått hålla i och konversera med vad han tyckte var intressanta damer, han hade dessutom fått åtminstone två telefonnummer med sig på mobilen. Vanligtvis brukade han stå och hänga på pubar på Söder och kanske gå fram, efter några timmar, till någon varelse av kvinnligt kön som såg lagom ofarlig ut. Nu var det fritt fram att bjuda upp och dansa och prata och ragga hur mycket som helst. Det var nästan som att pardans fanns till för att män och kvinnor skulle få tillfälle att mötas…

I media för svensk dansbandskultur numera en tynande tillvaro. Radio och tv är inte intresserade längre. I branschtidningen ”Får jag lov” skriver Tomas Deutgen om ett ”folkligt förakt” angående det faktum att bara ett dansband (Arvingarna) får uppträda på något av sommarens alla tv-sända allsångsprogram. Coronaepidemin har också slagit hårt mot en bransch som lever på live-framträdanden. Men än har inte dansbandskulturen dött i Sverige. På sikt kanske den försvinner eller ersätts av något annat, men att svenskar helt skulle sluta dansa pardans tycker jag låter osannolikt.

Även om du inte är en person som går ut och dansar på en dansbana kan du stödja svensk kultur genom att lyssna på lite dansbandsmusik då och då. Det kan vara bra att prova något nytt. Släpp taget om kulturpräktigheten. Själv gillar jag att köra bil på sommaren med nedvevade rutor till det västgötska bandet Scotts version av Fröken fräken. Men så är jag också en ganska enkel människa. Jag klarar mig på en stadig bas, några välljudande harmonier och lite välvillig sång. Jag är ju svensk.

På fotot ser vi ”Sörbyparken”, en av de mest besökta festplatserna i Norrbotten.