HITTAT PÅ NÄTET: Svenskt nederlag i första slaget vid Svensksund

DENNA DAG I SVENSK HISTORIA Karl Henrik Nikolaus Otto, prins av Nassau-Siegen (1745-1808) var en rysk amiral. Hans farfar Imanuel Ignatius var gift med en fransk dam Charlotte de Mailly, vilken födde en son som blev förklarad oäkta i Tyskland, men erkändes i Frankrike. Prins Otto, en son till denne, tjänade i franska armén och medföljde på Bougainvilles resa kring jorden (1766-68).

I spansk tjänst utmärkte han sig 1781 på d’Arcons flytande batterier vid belägringen av Gibraltar och utnämndes som belöning därför till grand av första klassen. 1787 gick han i rysk tjänst, varefter han av Katarina II erhöll viktiga uppdrag dels som sjömilitär, dels som diplomat.

I förening med Paul Jones tillintetgjorde han i juni 1788 en turkisk flotta i farvattnet utanför Otjakov. Under Gustav III:s ryska krig mellan Ryssland och Sverige vann han 24 augusti 1789 vid Svensksund en framgång mot den svenska skärgårdsflottan och innestängde i förening med andra ryska flottavdelningar i juni 1790 Gustav III med den svenska sjömakten i Viborgska viken, så att den endast genom det så kallade viborgska gatloppet lyckades rädda sig.

Den 9 juli 1790 däremot tillfogade Gustav III honom ett betydande nederlaget under det andra slaget vid Svensksund, vilket påskyndade fredsslutet. Efter Katarina II:s död 1796 vistades prinsen tidtals i Frankrike under fåfänga försök att närma sig kejsar Napoleon.

Utdrag ur Carl Grimbergs Svenska folkets underbara öden:

Medan örlogsflottan låg overksam i Karlskrona, hade den finska avdelningen av skärgårdsflottan vid Svensksund utstått en het dust med fienden. Under Karl August Ehrensvärds befäl fick hans faders skapelse här elddopet.

Ehrensvärd hade i början visat sig ovillig att med sin flotta gå in i de ryska farvattnen och understödja arméns framryckning. Gustav III var därför missnöjd med honom. I början av juli skrev konungen till Armfelt: ”Greve Ehrensvärd gör ingenting och skall heller inte göra något behjärtat. Denna fördömda lilla flotta har det förra årets anda. Man måste vidtaga en våldsam amputation, om icke den bättrar sig; och emedan greve Ehrensvärd är eftergiven och svag för sin omgivning, är han förledd av den och skrämd av ryssarnes förfärliga krafter.” Och till Ehrensvärd själv skall Gustav i harm ha skrivit, att amiralen kunde få retirera ända till Sveaborg. ”Men vet”, tillade han, ”att Er fars skugga och murarna på denna fästning skola förebrå Er att hava kommit dit för att söka skydd med den flotta, som han skapat, innan Ni satt den i tillfälle att avlägga sitt första tapperhetsprov till fäderneslandets försvar!”

Det lär också verkligen ha varit Gustavs föresats att avsätta Ehrensvärd från befälet. Han ändrade sig emellertid, och skärgårdseskadern gick fram till Svensksund utanför Kymmene älvs utlopp. Den ryska
skärgårdsflottan låg mitt emot, utanför Fredrikshamn, under befäl av prinsen av Nassau, en man som varit med i flere krig förut och åtnjöt stort rykte för tapperhet. Han hade till uppgift att slå den svenska skärgårdsflottan samt
därefter göra en landstigning mellan Fredrikshamn och Hälsingfors för att avleda svenska armén från ryskt område. Den ryska flottan var till såväl fartyg som bemanning omkring dubbelt så stark som den svenska. Men Ehrensvärd räknade på hjälp från stora flottan, som han hoppades skulle i grund slå den ryska örlogsflottan. I stället kom budskapet, att den svenska örlogsflottan efter en oavgjord strid vid Öland tvingats av härjande farsoter att återvända till Karlskrona.

Fortsätt läsa Grimbergs skildring här

Redaktionen