Gästskribent JOHAN AHLIENUS: ”De handikappades rike – en humanitär vision”

”De Handikappades Riksförbund” finns inte längre. ”Sedan år 2009 är vi inte längre handikappade utan bara DHR som nu står för Delaktighet, Handlingskraft, Rörelsefrihet” meddelar organisationen på sin hemsida. Avsikten är, så vitt man kan förstå, att avlägsna sig och medlemmarna från handikapprollen.

Så begreppet handikappade verkar nu vara ledigt för andra behövande i organisations-Sverige. Och på samma sätt som naturen fyller alla tomrum, så kan vi kanske nu börja se embryon till en rad nya självidentifierade handikappgrupper med möjligheter till offerstämpel och särbehandling från allmänhetens och myndigheternas sida.

Dagens Nyheter ägnade nyligen en avsevärd del av tidningen åt att låta en grupp medborgare beskriva hur de blev illa behandlade och kränkta på grund av sin hudfärg eller avvikande utseende. Bakom detta låg omgivningens fördomar och intolerans.

Med media och Black Lives Matter i ryggen var detta öppna mål omöjligt att motstå för politiker med humanitära ambitioner, och statsminister Löfvén var inte sen att följa upp: ”I Dagens Nyheter förra helgen vittnade sex personer om hur de behandlas rasistiskt på grund av sin hudfärg. Rasismen mot afrosvenskar är ett verkligt problem som vi inte kan tolerera, men som samhället måste ta ansvar för och med full kraft motarbeta.”

Det är nog knappast för djärvt att anta att ”samhällets ansvar” här ska läsas som ”offerstämpling och särbehandling”, från Myndighetssveriges sida.

Men varför ska den omhändertagande staten stanna där, då det finns så mycket mer att hämta med lite kreativt tänkande. Andra grupper av medborgare som har samma eller rent av en starkare upplevelse av att bli illa behandlade, att inte få en rättvis chans, eller att inte bli sedda på grund av något särdrag, kan sannolikt räkna betydligt fler medlemmar än reportagets afro-svenskar.

Särbehandling och fördomar kring exempelvis överviktiga, äldre, svagbegåvade, utseenden som inte är allmänt uppskattade, uppenbara karaktärsbrister eller påtaglig charmlöshet är en realitet för en stor andel av våra invånare. Dessa särdrag har inte sällan en avgörande betydelse för möjligheterna vad det gäller jobb, partner och bemötande, och kan nog ofta mäta sig med hudfärg i betydelse.

Det rör sig ju också här om en form av diskriminering.

För ett samhälle byggt på värdegrunden ”Alla människors lika värde” borde detta vara en utmaning, och varför så lite gjorts är en fråga man skulle vilja ställa Löfven och hans regering och, inte minst, Diskrimineringsombudsmannen.

Vad kan samhället då göra? Och vilka är de politiska möjligheterna?

Tanken att politikerna/staten ska gripa in, antingen genom att uppfostra medborgarna till att inte låta några inre eller yttre brister påverka bemötande, anställningar eller partnerval är kanske en möjlighet, men knappast realistiskt. Då återstår att låta staten på olika sätt kompensera för upplevda oförrätter. Ett sådant projekt borde kunna stämma överens med de dominerande stämningarna inom S, V, Mp, L och C och kan nog finna anhängare även bland ljusblå moderater och KD.

Att se kanske större delen av oss, som medlemmar i olika handikappgrupper som genom staten kompenseras för våra brister skulle kunna vara ett stort steg på vägen mot den jämlikhet som Skapelsen förnekat oss.

Kanske är visionen att göra Sverige till ”De Handikappades

Rike” i syfte att kompensera för alla orättvisor, den kanske största humanitära utmaningen vårt land stått inför.

Johan Ahlienus arbetar inom det vårdindustriella komplexet sedan många decennier. Är gammal nog att minnas, ung nog att bli förbannad. Han heter egentligen någonting annat.

Redaktionen