Gästskribent THOMAS KARLSSON: I nöd och lust

Påfallande många i Sverige lever i samboförhållanden. Inte sällan är det väl fungerande relationer med egna barn och bonusbarn Den svenska TV-serien Bonusfamiljen illustrerar detta på ett underhållande och igenkännande sätt. Giftermål ses något onödigt, och något som för med sig förlegade ekonomiska och juridiska bindningar. Ursprungligen var giftermålet främst för att skydda kvinnan vid en eventuell skilsmässa på den tiden mannen drog in pengarna och kvinnan jobbade oavlönat i hemmet. Så frågan är, har äktenskap någon betydelse i vårt nutida samhälle?

Vi lever i en tonårskultur där såväl barn som pensionärer vill leva ungdomslivet. Vi är frigjorda från vuxenvärldens krav, även om någon jobbig chef ibland ändå tvingar oss att göra saker vi egentligen inte har lust till. Såväl arbetsgivare som arbetstagare ser arbetsplatsen som ett nödvändigt ont för att få saker gjorda. Man blir anställd ett tag och byter sedan jobb och går till konkurrenten. Arbetsgivarna är mer måna om sitt CV än arbetsplatsen i sig. De gör förändringar som saknar substantiell betydelse, men visar på handlingskraft när de ska klättra till en högre chefsposition. Har de kunnat sparka några är det bara meriterande.

Vi lever inte bara i en tonårskultur där relationer ses som tillfälliga. Det skapar en väldigt skör och omogen kultur. Man ser bara till sina egna fördelar, och att “älska och ära varandra och att hålla ihop i både goda och onda dagar, i nöd och lust, resten av livet” ses som en tvångströja. Man vill leva ihop så länge det är kul, inte i onda dagar, i nöd, utan bara i lust. När man har lust.

Tvärtemot detta måste vi tänka på motsatt sätt om vi ska bli lyckliga och om vi ska skapa ett bra samhälle för våra barn. Vi ska ställa oss frågan vad vi kan bidra med. Hur kan vi ställa upp även i svåra tider. Ser vi andra individer som utbytbara blir vi själva offer för detta tänkande och byts ut när vi inte vill. Ett gott samhälle måste bygga på lojalitet och stabilitet. Att gifta sig är att visa sin fulla repertoar där man lovar att finnas för en annan även under “onda dagar” och i “nöd”. Om vi är beredda att leva så för en annan, öppnar vi dörren för att även ta emot en djupare och mer storslagen kärlek, där en annan människa lovar dig samma sak.

Visst förekommer många skilsmässor och ibland är de nödvändiga, men vi bör värna tänkandet om att finnas för varandra i nöd och lust. Det gäller våra vänner, våra grannar och vårt land. Chefer ska vara djupt engagerade i företaget och inte se sitt jobb som enbart en språngbräda till ett ännu mer prestigefyllt jobb. Arbetstagarna ska jobba även om chefen inte tittar på. Man ställer upp och och bygger ett ömsesidigt förtroende baserat på samarbete för att uppnå önskat resultat.

Även i våra närmaste relationer vore det önskvärt om fler har som grundläggande inställning att relationerna är långa och genuina, och att vi finns för varandra i livets alla olika skeden. Det finns dels något djupt romantiskt med att gifta sig och lova att hålla ihop i nöd och lust, och dels är det ett sätt att visa en mogen inställning till kärlek. Kärlek som inte tål påfrestningar är ingen äkta kärlek och först när vi själva lovar en annan människa att “älska och ära varandra och att hålla ihop i både goda och onda dagar” kan vi uppleva en större kärlek än en kärlek som bygger på att relationen är tillfällig och att man byter partner när man har lust.

När det gäller hur man lever sitt liv med de närmsta är jag mycket öppensinnad. Det finns många vägar till kärlek, trygghet och lycka. Men den större formen av kärlek, där man älskar i både motgång och medgång, är allmänmänsklig. Det finns ett värde i att gifta sig och öppna sig för en större kärlek som tål påfrestningar. På samma sätt ska vi vara lojala mot vårt land, något som politiker de senaste decennierna knappast varit. De ser inte till sitt folk, utan till sin kommande karriär i EU eller näringslivet.

Vi måste växa upp och leva i en mogen kultur där trohet och ansvar lägger grunden för frihet och välfärd. Oavsett religion är en evig sanning att det största av allt är kärleken. Och kärleken är inget man tar, utan som man får. Och man får den om man vågar lova trohet i nöd och lust.

BILD: Askungens bröllop. Barnboksillustration från 1940-talet.

Thomas Karlsson, filosofiedoktor i religionshistoria vid Stockholms Universitet och Fellow Researcher vid Yale University, USA.

Thomas Karlsson