En av grundstenarna för min världsuppfattning är observationen, som jag tror är oemotsäglig, att det moderna västerländska projektet har varit häpnadsväckande framgångsrikt. Med det moderna västerländska projektet menar jag den tvåhundraåriga utveckling av produktivkrafterna som hängt ihop med förkomsten av olika medborgerliga friheter, till exempel näringsfriheten, samt att de flesta människor i västerlandet haft vett att bära friheterna och göra något stort av dem. Med häpnadsväckande framgångsrikt menar jag att projektet lett fram till att alla människor i västerlandet idag kan leva bättre än kungar gjorde för fyrahundra år sedan om man tänker på sådant som livslängd, tandstatus, vattentoaletter, vinterresor till Thailand, den dagliga duschen och livsmedelsutbudet på ICA.

Detta kan framstå som en banal observation men så är det inte. Man behöver bara ställa de enklaste frågor för att kastas rakt in i samtidens värsta konflikter. En riktigt sprängladdad fråga är varför denna utveckling i stort sett bara skedde i västerlandet (och under ledning av vita män, men den potatisen är för het att beröras).

En förklaring har varit med oss åtminstone sedan Frantz Fanon och Sven Lindqvist. Den går ut på att västerlandets välstånd är stulet och bygger på koloniala tillgångar som orättmätigt beslagtagits av västerlandet, exempelvis slavar från Afrika och guld från Latinamerika. Slavarna tvingades att arbeta på plantager i Amerika, särskilt i Brasilien och USA. Förtrycket av de svarta har – enligt detta av många uppskattade synsätt -sedermera fortsatt vilket är skälet till att de svartas levnadsnivå i USA inte nått samma höjd som de vitas. Skillnaden beror på rasism och är beviset för att rasism fortfarande existerar. Detta är om jag fattat rätt budskapet i den stormvind av kravaller och självförebråelser som under de senaste månaderna skakat USA.

Men jag tror inte att västerlandets världsunika framgångar kan förklaras på det sättet. Jag förnekar förstås inte slavhandeln. Svarta människor fördes mot sin vilja till en tillvaro där de ofta måste kedjas fast för att inte fly. Självklart satte det systemet spår i det amerikanska samhället långt efter slaveriets upphävande – såväl hos slavarnas ättlingar som hos de vita. Rasdiskriminering fanns kvar i lagarna fram till hundra år efter inbördeskriget. Dessutom tog det tid för slavarnas ättlingar att anamma den sinnesförfattning som var hemligheten bakom västerlandets framgångar, kanske för att de svarta begripligt nog var besatta av hat för den behandling de fått utstå och därför gjorde motstånd mot att tillägna sig rasfiendens tankevanor.

Ty kapitalismens goda resultat beror enligt min mening på att människorna antog en särskild mentalitet. Detta var inte föreskrivet av världsliga härskare utan skedde på något magiskt sätt just genom friheten. Några människor betedde sig som Max Webers kalvinister. De jobbade hårt, de skötte sig, de förkovrade sig, de sparade och investerade i nya vävstolar, de slösade inte bort sina pengar på lyx, brackighet och stora fester. De var fyllda av arbetslust och pliktkänslor. Och märkvärdigt nog gick det bra för dem. Andra människor, som också fått de nya friheterna när upplysningstidens idéer slog igenom, lärde sig av grannarna att bete sig på samma sätt. Tacka sjutton för att ett samhälle som nästan enbart består av sådana flitiga myror måste göra enorma framsteg.

I den fria marknadens mentalitet ligger en krass drift att utnyttja alla resurser fullt ut (om än inte att betala fullt ut om det går att komma undan). Jag tror, och detta är en annan grundsten i min världsuppfattning, att den driften är starkare än nedärvda tankebanor även om det kan ta lite tid att göra sig fri från ingrodda fördomar. Rent konkret betyder det att den kapitalistiska människan inte bryr sig om kattens färg bara den fångar möss. Den katt som fångar flest möss är bäst oavsett färg. Den kapitalistiskt sinnade människan är sålunda helgjutet meritokratisk.

I det perspektivet är rasistiska och andra fördomar irrationella. Om företagaren får ut lika mycket arbete per lönekrona av kvinnor som av män så avdunstar eventuella fördomar mot kvinnor. Samma sak gäller svarta människor. De djupa rasskillnaderna hörde slavsamhället till eftersom slavsamhället i grunden var ojämlikt och fördomarna därför tillhörde dess naturliga intellektuella överbyggnad. Men inte nu längre.

Att svarta i USA inte nått de vitas fulla levnadsnivå tror jag är ett empiriskt faktum. (Det är ett förkortat sätt att säga att de i genomsnitt lever närmare samhällets marginal med åtföljande högre kriminalitet etc.) Detta kan ha två väsensskilda förklaringar (eller någon blandning av dessa). Den ena är att det faktiskt finns element av återstående strukturell rasism i det amerikanska samhället. Den andra förklaringen är att alltför många svarta släpar efter när det gäller att tillägna sig de medelklassiga beteenden och attityder som så många andra svarta framgångsrikt anammat. Eller annorlunda uttryckt: är de svartas problem deras eget eller de vitas fel?

I min värld är förstahandsansvaret för problem problembärarens eget. Detta är ett av de första buden på de framgångsrika fria samhällenas stentavlor. Detta bud utmanas exempelvis i Sverige av ett välfärdstänkande med tillhörande skattefinansierade ämbetspersoner enligt vilket ansvaret för alla tillkortakommanden faller på dem. Problembäraren förvandlas från ansvarig medborgare till offer. Nu verkar motsvarande mentala omvändning vara på gång med våldsam kraft i USA. Det som oroar mig är att ett sådant tankeskifte undergräver den sinnesförfattning som gett västerlandet dess framgångar. Framgångarna kommer nämligen inte från Gud och ej heller från Chiles koppar eller Brasiliens sockerrörsplantager.

PS Enligt motsvarande resonemang har jag kommit fram till att den låga sysselsättningsgraden bland svenska invandrare inte beror på någon strukturell rasism hos dig och mig, vilket staten ofta påstår, utan snarare på kombinationen av otillräcklig assimilation och den svenska välfärdsstatens beredvillighet att klassa dessa människor som offer.