Min portugisiskalärarinna i Rio de Janeiro anser att Sverige är ett av de mest förljugna samhällena i världen, kanske det mest förljugna. Med förljugenhet avser hon klyftan mellan å ena sidan den officiellt och allmänt påbjudna sanningen och å den andra verkligheten. Sin uppfattning grundar hon inte i första hand på vad jag säger, för det tror hon knappt på, utan på vittnesbörd från en barndomsvän som blev kär i en svensk och nu är tandläkare i Malmö. ”Dom är inte kloka”, säger barndomsvännen med avseende på svenskarna och det är ett argument som tar skruv hos portugisiskalärarinnan. Med omdömet menar barndomsvännen vad hon betraktar som principlös eftergivenhet från myndigheternas sida inom den sociala verksamhet som hon själv kommer i kontakt med inom Folktandvården.

Alla länder har sitt mått av förljugenhet, säger portugisiskalärarinnan. Den PK-istiska sjuka som Sverige lider av finns bitvis även i andra länder. Men i den övriga västvärlden är PK-ismen koncentrerad till särskilda fästen, framför allt universiteten och media. Så är det även i Brasilien säger hon. Men i Brasilien är det som i USA nämligen att det finns stora delar av samhället som ännu inte ockuperats PK-ismen.

(Att denna aggressiva ideologi är på frammarsch i USA förstår man av att den sedan ett par år tillbaka har fått en särskild beteckning, ”wokism” eller ”wokeness”. Merriam-Webster säger att ordet fick sin betydelse av ett visst slags socialt medvetande kring år 2008. När företeelser får egna allmänt erkända beteckningar så vet man att de finns och känns igen.)

Det speciella med Sverige är att ni inte verkar ha så många områden av samhället som inte invaderats av den här mentala smittan fortsätter portugisiskalärarinnan lite försiktigt i syfte att utröna om jag som svensk tänker bli förolämpad. Det tänker jag inte.

Men jag tänker och hoppas på en annan sak, nämligen att det mänskliga samhället bara kan tåla ett visst mått av förljugenhet och att hederliga människor med insikt och erfarenhet ska börja berätta om den verklighet de faktiskt upplever bakom kulisserna.

På senare tid har det kommit fler uppmärksammade exempel. Den amerikanska journalisten Bari Weiss skrev ett lansettvasst uppsägningsbrev till ledningen för The New York Times som gick som en elektrisk stöt genom den internationella medievärlden. Alla visste redan att NYT, i övrigt ansedd för en av världens främsta tidningar, är ett näste av Trumphatande wokism. Men det krävs att någon med insyn vittnar om förhållandena.

Motsvarande här skett i Sverige genom Ola Wongs bekännelser om journalistkulturen i sitt sommarpratarprogram. Sporrad av Bari Weiss skrev journalisten Anna Björklund om sina motsvarande upplevelser som anställd inom svenska statsmedia.

Att journalister är snabbare att lätta sina hjärtan än exempelvis anställda inom migrationsindustrin är kanske inte så konstigt eftersom det ändå ligger i journalisternas yrkesroll att undersöka och uppdaga sanningar (även om de också troligen är skickligare än många andra att uppfinna ursäkter för att i sitt eget fall slippa utveckla sådana talanger).

Det finns även andra visselblåsare, till exempel Örebropolisen Peter Springare och Stockholmspolisen Johan som häromdagen skickade ett nödrop via mig. Därutöver finns åtskilliga andra hederliga människor som på ett eller annat sätt, ibland till egen skada, dragit sitt strå till sanningens stack.

Jag hoppas på räfst och rättarting mot PK-ismens förljugenhet. Som profeten Amos uttryckte det: ”Må rätten flöda fram såsom vatten, och rättfärdigheten lik en bäck som aldrig sinar”. Statstjänstemän som idag räds konsekvenserna av eventuell vältalighet kommer att ta bladet från munnen. Jag känner åtskilliga sådana och jag vet precis, av egen erfarenhet, hur det känns att känna pressen att hålla tand för tunga. ”Må det dåna uti rättens krater” som det formuleras så fint i en av arbetarrörelsens kampsånger.