Poeten Erik Axel Karlfeldt föddes den 20 juli 1864. I Karl Warburgs Svensk litteraturhistoria i sammandrag (1904) beskrivs han så här:

[Karlfeldt] gjorde sig vid 1890-talets midt gällande såsom lyriker af ett egendomligt, i någon mån med Frödings besläktadt skaplynne. Liksom dennes diktning är Karlfeldts sprungen ur folklig mark men har ett mera kärft och manligt dalkarlalynne. Såsom hembygdssångare är han i någon mån befryndad med åttiotalets realistiska diktning. Friskt och hurtigt, ärligt och innerligt besjunger Karlfeldt — stundom under masken af en studerad landtman, ”Fridolin” – naturens skönhet, kärlekens stämningar, folklifvets egendomligheter; han har ock humoristiskt tecknat ”dalmålningar” på rim. Hans hittills utgifna diktsamlingar äro: Vildmarks- och kärleksvisor, Fridolins visor och Fridolins lustgård.

Dikten ”Ny nord” bar titeln ”Kom, nya nord, som vi bida” när den trycktes första gången i Svenska Dagbladet 21/2 1911. Dagen dessförinnan hade den lästs upp vid invigningen av skolungdomens tävlingar. Dikten ingår i diktsamlingen Flora och Bellona (1918).

NY NORD

Du nordans friska anda,
din domning var allt för lång.
Höj upp din röst och blanda
din klang i de ungas sång.
För länge vi spelat och sjungit
de välska visor i moll
och glömt, hur det brusat och klungit
därovan från hemvindens håll.

Du ånga som gungande vilar
i skogarnas ensliga loft,
sträck ut som balsamiska ilar,
som milsvida skyar av doft.
För mycket förmultnat och unket
har länge fyllt våra bröst,
för länge var landet sjunket
i kväljande dimma och höst.

Du källrena kyla av bergen,
rinn ner som en läkedomsflod,
två lemmarna starka, giv färgen
åt ungdomens bleknade blod.
För mycket vi vants att begära,
här är oss för bonat och varmt;
kom, döp oss till vildmarkens lära,
till liv som är härdigt och armt.

Du havets jäsande sälta,
som piskats av stormens ris,
stig upp över stranden och välta
hit in för en fräsande bris.
För sött och för klemigt vi bakat
vår kropps och vår andes bröd;
giv smaken som fäderna smakat,
av kärvhet, av fara och nöd.

Kom, nya nord som vi bida,
kom, rike dit alla vi trå.
Vi möta på skridsko och skida,
så långt isar och snöfält nå.
Vi lägga mot hästarnas mankar
våra sadlar till häroldsritt,
vi möta i drömmar och tankar
vårt Sverige, stolt, manbart och fritt.

Vi ha sett så länge mot söder,
vi ha lystrat till fåfänga ord –
nu, unga systrar och bröder,
låt oss vända vår panna mot nord.
Låt oss känna, utan förblandan
med vädren från främmande strand,
den klangen, den doften, den andan
av hela vårt vinterland.