RICHARD SÖRMAN: Män måste hitta tillbaka till sanning och uppriktighet

IDÉ OCH KULTUR Svenska män behöver hittar tillbaka till ett förlorat ideal om sanning och uppriktighet: en man ska tala ur hjärtat, han ska inte förställa sig, hans tal ska vara enkelt och sannfärdigt. Idag identifierar svenska män sin manlighet med anständighet och klokhet: dårskapen ska uthärdas, konventionerna ska respekteras. Men det håller inte som strategi när samhället i dess helhet har tappat all kontakt med sans och förnuft. Nu är det sanning som gäller, även om det svider. Sanning och stora perspektiv. Höj blicken och låt hjärtat tala!

Ibland tänker jag att vi svenska män (och de kvinnor som har lust att hänga på) måste hitta tillbaka till ett strävare språkideal som gick ut på att man inte talade mer än vad som behövdes och att man inte yppade något annat än den enkla sanningen. Enkel, hederlig och ärlig skulle en man vara. Hans tal skulle vara klart och redligt; hans ord skulle avspegla hans hjärta och själ. Ingen förställning, inga krumbukter, ingen falskhet.

Mossigt och otidsenligt kan tyckas. Men lider vi inte brist idag på klarspråk och ärlighet? Vore det inte befriande om våra politiker och opinionsbildare tydligt kunde formulera vad de egentligen har på hjärtat? Häromdagen läste jag en artikel i Svenska Dagbladet om den svenska tilliten. Enligt Lars Trädgårdh, forskare och författare till artikeln, finns det tecken som tyder på att tilliten just nu går ned i vårt samhälle. Vi litar allt mindre på varandra och på myndigheter. Lars Trädgårdh talar bland annat om den otrygghet som många ungdomar upplever i skolan. Han nämner också de förnedringsrån som tonåringar oprovocerat har utsatts för. Vi håller på att skapa en generation av ”låg-tillitare” skriver Trädgårdh. Tillit förutsätter nämligen trygghet: ”När vi i Tillitsbarometern studerar sambanden i detalj ser vi en koppling mellan tillit och trygghet. Vår oro – eller kalla det vår tes – är att lägre trygghet kopplad till samhällets oförmåga att leva upp till sin del av samhällskontraktet i första hand leder till lägre lokalsamhälletillit.” Trädgårdh ställer också frågan hur vi ska agera för att möta den sjunkande tilliten. Fler poliser? Mer övervakning? Problemet är bara att övervakning och repression blir ett tydligt kvitto på att tilliten inte fungerar: ”Tyvärr är det så att vi redan nu av flera olika skäl kan vara på väg bort från ett samhälle baserat på tillit och frihet till ett samhälle som bygger på kontroll och övervakning. Via lagstiftning ämnad att skydda oss från allehanda faror, från terrorister till virus, öppnar vi dörrarna för allt fler appar, kameror och mikrofoner – snart ända in i våra sovrum.”

Intressant! Viktig diskussion! Värt att begrunda! Verkligen! Men det finns någonting i den alltid så läsvärde Trädgårdhs text som stör mig. Jag börjar nämligen tappa tålamodet. Jag orkar inte mer. Jag har läst den här typen av artiklar så många gånger. Och vad är det då som stör mig? Jo det är att Trädgårdh inte ens nämner den faktor som uppenbarligen mer än några andra förklarar tillitstappet i Sverige: immigrationen.

Hur man idag, 2020, med den kritiska situation vi befinner oss i, kan skriva en lång artikel om ett samhällsproblem som till stora delar uppstått genom den omfattande immigrationen, eller som åtminstone förvärrats av immigrationen, utan att säga ett ord om just den omfattande immigrationen övergår mitt förstånd. Jag kanske är autistisk. Jag kanske inte förstår värdet av dolda budskap. Jag kanske är oförmögen att läsa mellan raderna. Men jag ska villigt erkänna att jag är ganska trött på denna beredvillighet som verkar finnas bland svenska akademiker och opinionsbildare att fortsätta gå som katten kring het gröt. Herregud! Tala människa! Ut med språket!

Det är som sagt dags att vi hittar tillbaka till ett äldre språkideal där sanning och ärlighet stod i högre kurs än anständighet och konsensus (och därmed anpasslighet och förställning). Sanning, uppriktighet och pålitlighet har genom historien huvudsakligen beskrivits i positiva termer. Vilka hjältedikter har skrivits om dem som tvekar, fegar ur eller förställer sig? Visst kan ärlighet bli klumpighet. Visst kan uppriktighet vara kontraproduktivt. Men orkar vi verkligen med så mycket mer av kompromisser och försiktighet? Jag börjar tycka det är outhärdligt.

Ordet är en fantastisk gåva. Vad vore människan utan sitt språk? ”I begynnelsen var Ordet och Ordet var hos Gud. Ordet var Gud”, står det i inledningen av Johannesevangeliet. Västerländsk teologi och filosofi har alltid haft mycket att säga om Ordet och dess skapandekraft. ”Logos” heter det på grekiska. ”Verbum” på latin. ”Parole” på franska. Hur många intelligenta tankar kring människans livsvillkor har inte formulerats med utgångspunkt i dessa begrepp? Låt oss därför vara rädda om Ordet. Låt oss vara varsamma om vårt språk, om vårt tal, om våra ord. Låt oss försöka vara sanna. Låt oss återigen ta ära i att vara enkla, raka och tydliga.

Men varför väljer många fortfarande att väga sina ord på guldvåg? För att de är rädda? Ja kanske. Men jag tror inte det bara handlar om det. Alla behöver inte vara så rädda längre i Sverige. En professor blir inte avskedad för att han problematiserar invandringen. Jag tror faktiskt det ofta handlar mer om en missriktad känsla av ansvar. Män håller igen för att de identifierar sin manlighet med anständighet och pålitlighet.

Jag tror alltså att många män faller i fällan att vilja visa att de vet att hålla igen, att de förstår spelets regler, att de bemästrar situationen. Genom att hålla på konventionerna visar män att de har situationen under kontroll, att de är kloka och kontrollerade. De väljer att framställa sig som lugna och eftertänksamma. Det är nästan som att de accepterar att spela rollen av det civiliserade samtalets väktare, och då får inget sticka ut. Det har också en poäng att befinna sig i mitten av åsiktslandskapet. Det är där man framstår som avvägd och insiktsfull. Det är i mitten man har den bästa utsikten. Det är där man ger intryck av att ha tagit in alla åsikter, alla perspektiv, och intagit en nyanserad och balanserad hållning. Man har läget under kontroll. Man vet vad man gör. Alla ska kunna lita på att man inte gör något oöverlagt, att man inte låter sig lockas av hysteri och galenskap.

Det här håller inte längre. Inte nu. Inte 2020. Vi behöver hitta tillbaka till ett annat mansideal. Män måste vilja vara sanna igen. Hjärta, hjärna och tunga måste bli ett: ingen förställning, ingen anpassning, inga dolda budskap. ”Ert tal ska vara ja, ja och nej, nej och allt utöver det kommer från den onde”, säger Jesus i Bergspredikan. Vi måste hitta en ny botten, en ny grund för vårt språk, vår kommunikation. Vår uppgift idag måste vara att försöka säga det sanna. Vi måste hitta vår stolthet och vårt värde i vår sannfärdighet, vår ärlighet och vår öppenhet. Om vi i själ och hjärta känner att tillitstappet i Sverige har med vår immigrationspolitik att göra är det detta vi ska säga. Ärlighet och enkelhet. Det är vad som anstår en man. Det anstår en kvinna också. Men jag tror inte – någon får gärna rätta mig om jag har fel – att kvinnlighet på samma sätt har förknippats med talets enkelhet. Men visst måste även kvinnor inse att yta och konvention inte är allt. Nu behövs substans och redligt tal. Enkelhet och sanning. Vi har inte tid för annat.

Men klokheten då? Den väl avvägda åsikten? Den manliga överblicken? Svaret ligger i perspektivet. Höj blicken! Titta bortom det omedelbara! Det finns knappt plats för förnuft, vett, rim och reson i svensk main stream-debatt. Vi befinner oss i en djup kris och vi måste hitta inspiration från historien, från andra länder, från de stora perspektiven. Det är de intellektuellas uppgift idag. Att visa att något annat är möjligt. Och att göra det med enkelhet, självklarhet och trovärdighet. Vi har inte tid för annat. Höj blicken och låt hjärtat tala!

Richard Sörman