ANDERS LEION: Vänskap

Vänskap mellan människor kan vara något för den enskilde mycket värdefullt – men också avgörande för samhällets sätt att fungera. Det som kallas för tillit är ett stags förallmänligad vänskap: jag utgår från att jag kan lita på dig, som jag först nu mött, därför att mina erfarenheter från andra jag känt i allmänhet varit goda. Föraktfullt har man – det vill säga ofta svenskar om sig själva – talat om Die dumme Schweden. Visst, den som är van att lita på folk, betraktas ofta som dum av dem som har andra erfarenheter. Men det mest framgångsrika samhället är inte det där ingen kan sägas vara som en dum svensk, eller kallas något liknande – tvärtom.

Vänskap kan också vara en inspirerande och energigivande kraft, kanske inte så potent som kärleken, men istället mer långvarig och hållbar. Vänskap grundad i barndomen eller den tidiga ungdomen kan vara livet ut.

Vännerna känner varandra, förstår varandra, och hjälper varandra. Det gör dem gott – och det enkla, osofistikerade samhället gott.

I vårt samhälle kan det vara till stor skada. I enväldet kunde några få skaffa sig inflytande genom att ställa sig in hos kungen. Det går inte idag. I dagens samhälle är makten utspridd på många händer, i många organisationer och på många orter. Det är resultatet av en medveten strävan att demokratisera samhället. Medborgaren som inte har annat än sin rösträtt skall ändå ha nära till makten.

Har han det? Nej, därför att den politiker som är hans granne – om han känner till någon – inte heller har någon makt. Den är centraliserad till den lokala partiledningen eller, framförallt, till riksledningen.

Den som däremot känner och är vän med en politiker, som lokalt eller på riksplanet har verkligt inflytande, han har goda möjligheter att påverka sin ställning eller någon sak som angår honom.

Vi har därför en utbredd och allt mer skadlig vänskapskorruption. Den blir mycket synlig när någon politiker, som varit så misslyckad och gjort så stor skada att han måste bort, skall hållas skadeslös. Han förses då med en post som han – eller hon – inte har någon kompetens för. Erik Ullenhag är väl typexemplet. Men de är många.

Ändå är dessa tydliga exempel inte så farliga. Värre är de många osynliga vardagsexemplen. De utgör ett slags ständigt pågående byteshandel. Två offentliganställda med möjlighet att påverka vilken information som skall vara tillgänglig i ett ärende av betydelse, för båda eller för en av dem, kan redan därigenom avgöra ett ärende, så att de båda eller den ene gynnas. Gynnas bara den ene får han betala tillbaka med samma tillmötesgående vid en senare tidpunkt.

Utredandet har denna funktion. Det är lätt att vrida datainsamling och rapport i önskad riktning. Nyamko Sabunis tillmötesgående mot Scania skedde därför att hon felaktigt trodde att det inte skulle komma till kännedom. Det var en affär som möjliggjordes genom gamla partivänners mäklande mellan liberalernas ledning och privat industri. Det underlättades säkert också av hennes tidigare arbete med energifrågor och de därvid skapade vänskapsförbindelserna. Det gällde byggande. Byggfrågor har i alla tider gång på gång skapat korruption mellan privata byggare och offentliga makthavare.

Varken jag eller någon annan kan bevisa det, men det är sannolikt att offentliga institutioners allt grövre politiserande underlättar och sprider korruption. Finns det en uttalad eller tyst överenskommelse om att andelen kvinnor skall ökas vid en universitetsinstitution eller inom ett kulturområde kommer inte bara kvinnor i allmänhet att gynnas, utan just de som i systerskap, hemligt eller öppet, verkat för att det gemensamma intresset, presenterat som något allmänt gott, skall gynnas.

Detta är ett exempel på att den allt trängre åsiktskorridoren, det politiskt korrekta, under lång tid fått styra utnämningar och andra beslut. I veckan har vi fått ett övertydligt exempel på detta. Hans Holmér ledde – eller förledde – utredningen efter mordet på Olof Palme. Han var, vilket sedan länge varit känt, oduglig. Det visade sig redan under pågående utredning. Men han fick hållas, ty

”Holmér var nära vän till statsråden i regeringen, han tillhörde det politiska etablissemanget och var uppbackad av regeringen. Därmed drog sig åklagarna tillbaka och gjorde inte anspråk på utredningen”. (Inga-Britt Ahlenius i SvD 13/6).

Enligt Curt Falkenstam, tidigare rikspolisstyrelsens informationschef, räknades Holmér till de socialdemokratiska ”partibröderna” efter sin utnämning till Säpochef.

Detta är ett vackert exempel på vänskap och vänskapskorruption. Den har haft mycket god tid på sig att utvecklas till ett osynligt gift i samhällskroppen. Det är osynligt därför att detta slags byteshandel mellan olika makthavare inte efterlämnar, eller i varje fall sällan efterlämnar, något materiellt bevis. Pengar behöver ju inte utväxlas.

Sverige är ett mycket korrupt samhälle. Det är till stora delar förstört av detta osynliga men virulenta gift. Vänskapskorruption kommer alltid att finnas, men måste begränsas så långt möjligt. Detta kan ske först när socialdemokratins långvariga maktinnehav bryts. De som medverkar till att detta maktinnehav kan fortsätta underlättar fortsatta brottsliga handlingar.

Anders Leion