JAN-OLOF SANDGREN: Är ”vita” de nya judarna?

Av någon anledning har det blivit svårt att diskutera judar, annat än ur två aspekter: nazisternas misslyckade försök att utplåna dem (Förintelsen) eller Israels påstådda annektering av Palestina. Jag tar mig friheten att bortse från båda dessa händelser, inte för att de är oviktiga, utan för att det skrivits ganska mycket om dem redan.

Detta folk har nämligen 3 000 år av historia att ösa ur. Den förföljelse de utsatts för finns väl dokumenterad, långt före Hitler och långt innan en judisk minoritet etablerade sig på en ökenremsa inom det Osmanska riket mot slutet av 1800-talet.

I två årtusenden har judarna behäftats med en kollektiv, för att inte säga universell, ”skuld” vilken tjänat som ursäkt för pogromer och förföljelse. Kyrkan anklagade dem för att ha korsfäst Guds son, andra för att de skulle ha förgiftat brunnar, spridit Digerdöden, förnekat Mohammed, utövat kabbalistisk magi, manipulerat börsen, startat ryska revolutionen eller uppfunnit kapitalismen. Anklagelseakterna varierar, men alla verkar eniga om en sak – att judarna är skyldiga. Varför skulle man annars hata dem?

Jag kan bara komma på en folkgrupp som uppvisat en liknande skuldprofil. Ett folk med ursprung i nordvästra Europa och som kort och gott brukar kallas ”vita”. Den skuld man lägger på denna etnicitets axlar ter sig närmast metafysisk. De sägs bära ansvaret för klimatets variationer, att invandrarpojkar inte klarar högskoleprovet, att det finns krig, rasdiskriminering, ojämlikhet, miljöförstöring, drunkningsolyckor på Medelhavet, flyktingkatastrofer, utanförskap och exploatering av kvinnor. Inte bara nu utan tidigare i historien. Ibland hör man kända personer berätta hur dåligt de mår av att vistas i miljöer där ”vithet” dominerar. Jag kan tänka mig att man uttryckte sig på liknande sätt om ”judiskhet” för några generationer sen. På svenska universitet bedrivs forskning rörande vithet och hur man ska komma tillrätta med problemet.

De senaste kravallerna i USA har synliggjort ett ressentiment mot vita som för tankarna till antisemitism, även om det inte myntats någon särskild term för fenomenet. Den som inte vet vad ressentiment är för något, rekommenderas denna utmärkta essä av Malcom Kyeyune. Kort sagt är det ett psykologiskt fenomen som manifesterar sig i hat, gentemot någon som upplevs som överlägsen och som inte kan försvara sig. På individuell nivå för det tankarna till ”mobbning”, i global skala kan det urarta i folkmord.

Vari består då judarnas ”överlägsenhet”? Enligt dem själva beror den på att de utvalts av Gud. Själv tror jag den beror på att de var först med monoteismen, vilken utgör en milstolpe i mänsklighetens utveckling. Kanske en och annan monoteistisk idé kläckts före Abraham, men judarna var i alla fall först med att formulera den i en ”bok”, tusen år innan någon på den arabiska halvön kunde läsa. Sist men inte minst dominerade de handeln på den plats i världen där karavanvägar från tre kontinenter möts. Ingenstans var förutsättningarna för kreativa kulturutbyten bättre.

Judarnas intellektuella traditioner låg alltså lite i framkant, när de på grund av olyckliga omständigheter skingrades över världen. Det var därför inte enbart slumpens verk att de etablerade sig i yrken som kräver hög intelligens. Dock utan att ha någon statsmakt i ryggen, vilket lämnade dem sårbara i tider då det ropades efter syndabockar. Som när Digerdöden härjade i Europa, eller Tysklands ekonomi låg i spillror efter första världskriget.

De vita européerna har gjort en liknande resa, fast tvåtusen år senare. Genom renässansen, reformationen, upplysningen och industrialismen tog mänskligheten ett rejält skutt framåt – vilket förärade oss status av ”överlägsenhet”. Den varade i några sekler (under vilka bland annat kolonialismen, franska revolutionen och två världskrig utspelades). Därefter hamnade vi i förskingringen.

Nu kanske någon invänder att västeuropéer aldrig hamnat i förskingringen, utan sitter kvar i orubbat bo. Men det är inte riktigt sant. Medan judarna spreds ut över världen – ”spreds världen ut” hos oss. Genom massinvandring, uppluckring av nationsgränser, kombinerat med den märkliga idén om allas lika värde – vilket i praktiken innebär lika rättigheter, men olika skyldigheter – lämnas den västerländska kulturen skyddslös i sina egna länder. Förutsättningarna för ressentiment är därmed uppfyllda.

Den protestvåg som just nu sköljer över USA, under samlingsnamnet Black Lives Matter, sätter för enkelhetens skull likhetstecken mellan judar och vita. Som i det här flygbladet från ett campus i Chicago (bilden). I Los Angeles har särskild udd riktats mot synagogor och judiska affärsrörelser, och det är ingen hemlighet att BLM har kopplingar till Muslimska brödraskapet och än mer extrema organisationer. Den som menar att det i grunden rör sig om fredliga demonstrationer – som någon gång kan ha urartat – bör titta på det här filmklippet från Minneapolis.

Men det finns hopp. När judarna för 72 år sen grundade staten Israel, valde man inte taktiken att böja knä inför lynchmobbar (det hade nog inte funkat). Istället satsade man på ett starkt försvar och en stark nationell självmedvetenhet. Det fungerade under sexdagarskriget och har fungerat hyfsat gentemot ett alltmer judefientligt FN, som inte lyckats knäcka dem trots ihärdiga försök. Om judarna med så usla förutsättningar kan försvara västerländsk demokrati, mitt i hjärtat av Mellanöstern, borde det inte vara omöjligt för oss att göra samma sak i Europa.

Jan-Olof Sandgren