JAN-OLOF SANDGREN: ”Så här i Coronatider…”

Mötte en bekant häromdan, som inför min utsträckta hand fick något generat i blicken. Efter några urskuldande ord om ”Coronatider” blev det i alla fall ett handslag, fast lite ängsligare och kraftlösare än jag var van vid. Vi klev in på en folktom pub för att ta en öl. Ett tjugotal TV-skärmar i taket visade europeisk ligafotboll, som en påminnelse om de horder av ölbrusiga alfahannar som normalt brukar frekventera stället – och än en gång kom samtalet in på ”Coronatider”. Vi fick en instämmande blick från bartendern.

”Så här i Coronatider…” har på kort tid etablerat sig som ett av de vanligaste sätten att inleda en mening. Plötsligt har vi något gemensamt. Som vädret en regnig tisdag i oktober. Anledningen till att jag hatar ordet ”Coronatider” är att det låter så ”normalt”. Ungefär som ”Sommartider”, ”Deklarationstider” eller ”Förkylningstider” – vilka återkommer med jämna mellanrum beroende på årstiden. En Julkalender för några år sen hette ”Trolltider” och det låter ju mysigt.

Det undantagstillstånd som nu råder i världen, är varken normalt eller mysigt. Det är extremt, exceptionellt och unikt i världshistorien. Kanske åtgärderna är motiverade, kanske inte (det är svårt att avgöra för en lekman). Men efter en jordbävning tror jag inte man säger ”Så här i Jordbävningstider…” och efter Estonias förlisning kan jag inte minnas att man sa till varandra: ”Så här i Estoniatider…”

Jag utesluter inte att åtgärderna räddat människoliv. Samtidigt är det lite oroande hur snabbt vi vänjer oss vid företeelser som tidigare bara fanns i det hemska Sovjetunionen; utegångsförbud, reseförbud, mötesförbud, husarrest etc. I uttrycket ”Så här i Coronatider…” ligger en antydan att det kan hända igen. Nästa gång myndigheterna väljer att stänga in oss kanske det inte handlar om virus, utan om social oro, våld på gatorna eller krav på politiska reformer.

Som konspirationsteoretiker utgår jag från att det inte bara finns ett virus – utan också en nyfikenhet bland politiker hur långt man kan inskränka folks frihet, utan att det blir motreaktioner. Coronakrisen kan (bland mycket annat) tjäna som generalrepetition för en gradvis nedmontering av demokratin.

De undantagslagar som gäller…”så här i Coronatider”, har varit mer flexibla när det gäller mångkulturen. Mediernas dom är hård mot alla som åkt på skidsemester till Åre, och svenskar som sitter på uteserveringar på Södermalm. Pensionärer som inte håller sig inomhus riskerar att bli åthutade. Samtidigt ser man mellan fingrarna på syriska storbröllop, folksamlingar i moskéer och manifestationer för Palestinas befrielse. Demonstrationerna för ”Black Lives Matter” hade till exempel inga problem att få polistillstånd, trots att det var uppenbart att de skulle samla fler än 50 deltagare. Då antalet snabbt överskred 1000 valde en tjänstgörande polis i Stockholm att falla på knä, inför en rörelse som gjort sig känd för att hata poliser – vilket inrikesministern tyckte var en fin handling.

Trots erfarenheterna från Stockholm och Malmö, utgick polisen i Göteborg från att demonstranterna den här gången skulle respektera 50-personersregeln. Istället för att neka tillstånd – vilket hade varit det enda rimliga, med tanke på regeringens beslut – gick polisledningen ut med information att man stod på demonstranternas sida och kommer att ha ett ”tålamod av guld”. Man kan väl säga att det gick sådär.

Men det är sånt som händer… ”så här i Coronatider”.

Jan-Olof Sandgren