Det är en väldig skillnad på att analysera för att förstå och att analysera för att handla. Arbetarrörelsen tyckte sig ha förstått samhället när kapitalistklassen utpekades som dess huvudmotståndare. Men den analysen hjälpte inte mycket när arbetarrörelsen skulle börja handla. En del drog slutsatsen att det var nödvändigt att genomföra en antagligen blodig revolution. Andra tyckte det var bättre att bilda parti och så småningom ta över parlamentet.

Jag känner mig som en modern variant av en ursprungligen osäker och trevande arbetarrörelse. Efter mycket funderande insåg jag att alla problem som sådana som jag bekymras över – skolan, försvaret, kriminaliteten, feminismen, värdegrunden, invandringsproblemen, oförmågan att skydda gamla människor från coronat samt mycket annat – har en minsta gemensam nämnare, nämligen att de är resultatet av politiska beslut som antingen är ogenomtänkta och förvirrade eller, vilket jag tror, motiveras av andra bevekelsegrunder än att skapa ett samhälle som majoriteten av medborgarna tycker är ett gott samhälle.

Det är politikerna med sin PK-istiska ideologi som ligger bakom vad de själva anser vara bevis för att Sverige är en humanitär stormakt men som för mig bara framstår som ett tilltagande förfall. Politikerna har blivit en härskande klass som styr Sverige efter andra principer än vad de flesta medborgare, i varje fall den medelklass av småborgare och gråsossar som utgör nationens ryggrad, skulle önska. Slutsatsen är att politikerväldets makt måste brytas.

Så träffade jag en vänligt sinnad med skeptisk person. Det där låter som en fin analys, sa han, men vad hjälper det oss som vill göra något praktiskt åt problemen? Ska Sverige inte ha några politiker? Ska vi hoppas på att någon armégeneral gör statskupp och etablerar sig som envåldshärskare? Har du tänkt upphäva demokratin?

Jag förstod då att jag inte varit tillräckligt tydlig. Eller också hade jag inte tänkt hela vägen.

Problemet med dagens politiker är inte att de är folkvalda. (Det går att diskutera om de faktiskt är folkvalda eftersom de är tillsatta av sina partiledningar. Folket röstar ju på partier, inte på personer. I vilket fall som helst kan ingen med gott samvete säga att de är förtroendevalda. Väljarna vet ju inte ens namnet på den de skickat till Riksdagen. Hur skulle man kunna ha förtroende för anonyma personer?) Det är inte demokratin som är problemet utan att demokratin i Sverige har degenererat och lett till att de styrande församlingarna oberoende av parti bemannas av ett homogent gäng professionella politiker utan erfarenhet av annat än sin egen värld. Knappt någon har haft ett jobb som inte finansierats av skattepengar. De förstår inte skillnaden mellan att leva av anslag och att leva på marknadens villkor. Därför fattar de olämpliga beslut vars konsekvenser de försöker skylla på att de varit ”naiva” eller ”inte sett det komma”. (Den 23 maj fick jag anledning att hånskratta. Återigen försökte en ledande politiker urskulda sig med naivitet. Det var statsrådet Hallengren som sa att hennes plan på 100 000 coronatester varit naiv. I själva verket försökte hon lägga skulden för sina misslyckanden på landstingen/regionerna. När krubban är tom börjar hästarna bitas.)

Att upphäva politikerväldet betyder inte att lägga ned demokratin. Det betyder att se till att en ny sorts människor blir förtroendevalda politiker. Framtidens politiker ska inte bara vara folk som hela sitt liv verkat i och försörjts av den offentliga sektorn utan också människor med de sunda insikter, goda värderingar och realistiska ståndpunkter som i allmänhet uppstår hos folk med erfarenheter av ett liv på marknadens villkor.

Och hur ska en sådan omvandling gå till? frågar den vänligt sinnade personen med fortsatt skepsis. Måste jag ha svar på alla frågor? säger jag. Om du har sagt A så får du säga B, svarar han. Personligen skulle jag tro att det bästa vore om det bildades ett personvalsparti, genmäler jag. Om du vill veta hur ett sådant kan organiseras så kan du läsa här.