Insatserna mot coronaviruset ger oss en föraning av effekterna av allmänna insatser för att ”rädda klimatet” kan innebära.

I en kolumn i Svenska Dagbladet (19/3) kan vi läsa att ”Coronavirusets hälsoeffekt är fruktansvärd – men dess klimateffekt är fantastisk”. En del klimataktivister har länge ropat på insatser för klimatet liknande dem som nu görs för att stoppa coronavirusets spridning. Koldioxid, CO2, är den gröna rörelsens coronavirus – trots att det saknas hårda, testade bevis för den skada CO2 skulle göra för att motivera de kolossala samhällsinsatser som skulle krävas för att minska mängden i atmosfären.

CO2 utgör 0,4 promille av atmosfären och har en mycket begränsad förmåga att absorbera värmestrålning, särskilt som vattenånga täcker samma och ett mycket större upptagningsspektrum.

Det ”bevis” man ständigt återkommer till är ”vi ser ingen annan orsak”, men vetenskapens uppgift är just att ifrågasätta och söka orsaker. Här säger man istället att vetenskapen ligger fast och är odiskutabel – en mycket ovetenskaplig attityd.

Det vi ser nu i coronabekämpningen är kraftfulla begränsningar av individuell frihet och av marknadsekonomin. Just sådana insatser som till exempel aktivister som Naomi Klein i Amerika eller för den delen våra egna ”experter” som metrologen Per Holmberg. En viss begränsning i demokratin under en period anses vara motiverad. Experterna ska styra över politikerna. Ett sådant scenario finns också förutsatt i Parisavtalet, där en expertkommitté år 2025 ska utvärdera att man uppfyllt avtalade åtgärder och minskningar i utsläpp – annars väntar hårda direktiv från FN:s expertgrupp och inspektorer! Få, om ens något land kommer att klara kraven!

På Svenska Dagbladets debattsida den 23 mars finns två inlägg som lyfter fram faran av ”expertstyre”.

Jonas Hinnfors, professor i statsvetenskap i Göteborg, skriver att

…en grundpelare i demokratin är att det inte är experter som ska direktstyra… I en krissituation torde det vara viktigare än någonsin att beakta denna grundläggande del av vårt demokratiska system.

Han skriver också att råd från experter från andra områden behöver vägas in i en demokratisk beslutsprocess.

Johan Giesecke, tidigare statsepidemiolog, skriver på samma sida:

Avsaknaden av pålitlig kunskap förklarar varför länder väljer att göra olika: ingen vet vad som egentligen fungerar, och man väljer åtgärder antingen på basis av skakiga data eller av politiska skäl. Det är viktigt för politiker att visa dådkraft, och det blir närstan en tävling i att införa de mest drastiska åtgärderna.

Ett strikt följande av Paris avtalet och anpassning till klimataktivisterna krav skulle ge liknande effekt på ekonomi och välstånd som nu insatserna mot coronaviruset. Demokratin skulle delvis åsidosättas och marknadsekonomin kraftigt begränsas. Allt för att begränsa en huvudsakligen naturlig och välgörande ökning av koldioxiden i atmosfären. I stort sett alla mänskliga processer producerar koldioxid. En produkt som stimulerar våra skogar, lantbruk och natur till ökad tillväxt och grönska.

Staffan Wennberg är ekonom och förläggare.